Aftonbladet – 17 april 1858, sida 2

SVOLrUlldUBUJUUaUUE 1 HIILBe —LB — I Dagbladet föri dag läser man följande sunda och riktiga betraktelser: Shakspeares Othellö blir således, efter nå3ra representationer, nedlagd på vår kungliga teater — på Sverges nationalteater, skulle vi egentligen säga, efter de förespeglingar man zsjorde vid ansökningen om ökadt stätsbidrag tör detta konstinstitut! Sammaledes. gick det ckså med samma stora diktares RE för icke länge sedan, Ochså skall det allt framgent gå härstädes med alla äkta dramatiskaxkonstverk; som -hvila, icke: på yttre och brokiga äfventyr, hvilka väcka och tillfredsställa den simpla nyfikenheten, utan på gedisen: karaktersframställning och stora kollisiorer — så länge nemligen man finner de -lef: vande uttrycken för sådana poetiska skapelser till större. delen på den mekaniska framställaingens och teaterslentrianens område, så änge ingen fruktbar och kraftig ande försöker sätta innehåll; personlighet och lif i denna wungå, styfva mekanism. Ty visst är; att puliken i stört har föga ursprunglig skuld i Jetta Hedslående förhållande: Intet sinne kan någonsin sluta sig för poesien, som trängerin: öfverallt liksom luften, och intet öra kan varda löft för en skald; som; mera ällseende; skar: pare och nöggrannare än någon dödlig före ochefter honom, bestämt och uppvisatsområdena på det menskliga Hhjertats mikrokosm. loke heller hafvs sorge slots fasor någon del deri. Ty konstens! publik är dock hågot-helt anpat än en nerfsvag. sömmerska, som bleknar redan vid skrällen från en krossad tegelpahiia. Ja! äfven publiken af denna senare art — förutsatt att der för teatern egde den ringaste betydelse — förlorar alldeles: icke fattningen, utan finner sig tvärtomvs riktigt hemmastadd i den Eugöne-Sueska gräsliga kriminalpoesien och den Kotzebueska lipande spinnhusjämmern. Meim saken. äro i korthet den; att dessa? senares (och deras i erbarmliga efterapares) upprörande skildringar ur den simpla . verkligheten också lätteligen finna sitt adeqvata uttryck ien skådespelareroutine, som i detta fall icke behöfver göra sig besvär med att ransaka hjertan och njurår), emedan der icke finnas några att ransaka. Derigenom vinnes en yttre sannolikhet, en polishandgriplighet, som skenbart motiverar och försvarar fasans rätt, samt dertill på visst sätt godtgör och tillfredsställer rättskänslan. Men icke så det äkta sorgespelet, och enkannerligen Shakespeares. Der är omstörtningen så total, öfverändakastandet af äfven de renaste ach skuldlösaste väsen — som blifvit. stälda inpm de lössläppta passionernas område samt med eller mot sin vilja ha sin del i det förstörande: arbetet — så oblidkeligt, så förkrossande; och bryter så in med hela naturnöds vändighetens energi, att, hvarje sinne såras såsom. öfver uppsåtligt. mord, derest icke. den oundgängliga nödvändigheten af detta förlopp ställes af de sceniska kostnärerna, på författarens, sätt djuptskådadt och energiskt och konseqvent, från. början till slut: fram för åskå-. daren. Här måste samma sanning och tvingande sammanhang skina igenom som i den. störa skapelsen... Ju större -omhvälfning utvecklingen förbereder, desto mer genomträngande måste: framställningen inskärpa för med-: vetandet den. med åska laddäde atmosferen. Der får intet förebådande tecken förbises eller fverhoppas eller bagatelliseras; der må de förberedafide eruptionerna icke lösligt uppfattas. eller: ytligt betonas. Ty der är alltid fråga öm den andeliga verldens grundlagar: Och der en verklig revolt emot: dem är. å bane, ier. måste upproret fattasi sina innersta rötter, ochicke i sina vattenskött, om det skall rätt öfverväldigassoch bringas till reson igen. Först. på dettå sätt undgår upplösningen: skeogt-af.en blodig afrättnibg och får belysningen af en lidelsernas yttersta dom, söm stärker och stadfäster? det.sedliga: medvetandet och visar det upplyftande skådespeletaf.straf. ets närvaro i förgripelsen, Men för: detta indamål -behöfvas.skådespelare icke endast med genial instinkt (sådana ega vi) utan ock med. klar och Tefvåndg insigt i detskönas vilkor-öfverhufvud. och: dessa innehållsrika konstverks. organisation isynnerhet. Denna sista fordran. Bör åtminstone Kunna ställas spå teajerns artistiska styresmän. Att ega en sådan nsigt, att vilja meddela den och deftillkunna söra den gällande, är en sådatwvstyrelsessjelfv liga åtagande, genom sjelfva sin-tillvaroy less: ärofulla-pligt, och. :dess ovilkörligå för