Aftonbladet – 15 april 1858, sida 3

SLFaCKDANR. w Om språkfrågan. IV. 5 Jag sökte i förra artikeln visa, att förhållandet mellan Plattoch högtyskån, liksom mellan ännu andra länders Provinsoch Riksspråk, ingalunda var tillämpligt på förhållandet mellan skriftoch talspråk i vårt land — ett förhållande såsom jag förut anmärkt, endast tillfinnandes i de Skandinaviska länderna och utan mostycke hos något af nutidens civiliserade folk. Ännu en sak kan inhemtas af det Platt-tyska poöm, Min Modersprak, som jag anförde, neml., att alla folk tycker sina språk vara sköna och klangfulla, Hör derjemte t. ex. hvad Ingemann säger i Waldemar Seier, Anden Udgave, 1:ste Deel sid. 203. Han talte Tydsk med Ferdighed, dog noget för blödt i Udtalen; thi hans Moders Skjönne Maal (Danskan) var ham kjzerest.. Och jemför dermed Qvickborns (sid. 23) opinion om hur Danskan låter: as wenn man dänsch hört oder de Aanten,, som om man hörde danska eller ankor. Hvem har ej hört eller läst hur Tysken, Engelsmannen, Fransosen, Italienärn, Spaniören o. s. v. talar om sitt sköna språk? (citationer undviks till sparande af utrymme). Den der vanliga tiraden, som Ernst Ludvig nyttjade om vårt skriftspråk -— ett af de skönaste och klangfullaste i Europar, torde således vara ett utnött vädjande till nationalfåfängan. — Modersmålet är alltid kärt, anslår alltid minnets ljufvaste strängar, och. upplifvar alltid till arbete, uppoffring och bedrift till dess och fosterlandets ära; men just på det att modersmålet skall kunna behålla denna, till hjertat talande, trollmakt, måste det ej hårdna i, och haka sig fast vid, föråldrade former, som endast begagnas i skrift och någongång då mån mera stelt och öfvertänkt håller tal — en säk, som med skrift då är beslägtad. — Härmed har jag äfven i förbigående gifvit ett svar bland de många, som kunde afges, på den ofta upprepade frågan: hvartill den förändring, som jag åsyftar, skall tjena? — Ett annat hufvudskäl skulle kunna tilläggas, det neml., att en väsendtlig, genomgående formskilnad mellan taloch skriftspråk ej kan undgå att vara ett ganska väsendtligt Hinder för en allmännare folkbildning — vår tids största fråga! — Det fordras neml. en lång vana innan det föråldrade bokspråket blir för den obildade så förtroligt, att ej redan detta afskräcker honom. Må,man ej häremot anföra det bildande i sjelfva studiet af det från talspråket skilda skriftspråket. Vid folkundervisningen har man icke någon tid att förlora! Der måste hvarje läro-ämne vara specielt nyttigt på samma gång det verkar såsom allmänt bildningsmedel. — Vid -den lyckligare lottade ungdomens uppfostran, der man har ett tiotal af år att använda, må man der tala om nyttan af döda språk såsom bildningsmedel! Folket har ej tid dermed. Att äfven sjelfva litteraturen — för hvars skuld man påstår sig vilja upprätthålla dessa gamla skriftspråks-former — förr eller sednare måste förtvina i detta urmodiga snörlif, har jag redan i min första artikel antydt, äfvensom att detta konstlade förhållande serskildt nästan omöjlig-gör uppkomsten af en lefvande dramatisk litteratur. I samma artikel har jag äfven nämnt, att ej heller den dramatiska litteratur, som vi har, kunnat hålla sig inom desså onaturliga skrankor — aldra minst vid utförandet, spelandet. Men den har ej ens förmått det vid nedskrifvandet! För ett par år sedan gafs t.ex. på Kungliga teatern ett skådespel kalladt Tvillingarne, författadt af Herman Bjursten. — Sålunda offentligen uppfördt är det hemfallet under den offentliga granskningen, så i språkligt, som i andra hänseenden. Detta sorgespel, har väl ej blifvit befordradt till tryck. Men i Kungl. Theaterns bibliotek hvilar det, för scenen omsorgsfullt renskrifna, exemplaret deraf. Se här några språkprof derur, hvilka jag påträffat vid ett flyktigt bläåddrande (må jag ursägtas att jag ej orkade läsa igenom det hela!) Ur Tvillingarne af Herman Bjursten: 1:sta acten sid. 27. — Aha, mine herrar Liljenstam ... ni har sålunda sid. 43. —Gå er väg mina vänner, 2:dra acten sid. 58. Tag plats mine Herrar, sid. 62. Ah ni ljusalfer; här har ni — 4:de acten sid. 21. Alla rummena tommar sid. 36. Ni förstår mig, mine Herrarb sid. 44. 2Sof nu, söta barn (det är fråga om två barn.) 5:te acten sid. 10(). Infinnen I er ieke så må ni skylla er sjelfva, sid. 11. Sätt er mina Herrar sid. 25. Miser dessa papper, mine Herrar., Kanske skall dock Hr Herman Bjurstn förgrymmas öfver att jag sålunda citerat honom efter manuscript, och jäfva giltigheten af sådana bevis? — Må göra! Vi vill då se efter — au hasard! — i något af hans tryckta arbeten t. ex. i den beryktade romanen Gyltas Grotta! Serskildt ber jag att få fästa Ernst Ludvigs och andra läsares benägna uppmärksamhet på de citationer, der en behaglig blandning förekommer af taloch skriftspråksformer, både för verber, och för pronominet för 2:dra pers. plur.; äfvensom, för verberna, former midt emellan, som är intetdera, hvarken taleller skriftsvenska. Alla sådana ställen utmärker jag serskildt med en asterisk: Ur Gyltas Grotta, af Herman Bjursten: Första Afdelningen sid. 46() Låtom 60ss försöka