Aftonbladet – 13 april 1858, sida 2

Detta var förbehållet vår tid och det riksmöte, i hvars historia dess hushållning med statsmedlen utgör ett af de mörkaste bladen. Men det är likväl icke detta, som kastar den ljupaste skuggan öfver den sistförflutna riksdagens förhandlingar. Man kan misshushålla i allmänhet; en fattig nation kan i fråga om stora .ändamåls vinnande göra sig skyldig till bristande beräkning, till en äfven i sina -förirringar ädel obetänksamhet. Men hvad som icke kan urskuldas är den lokalintressenas stormlöpning emot statens kassakista, det skamlösa köpslagande emellan dessa intressen, den oblyga egennytta, den totala frånvaro af politisk moral, som på ett så sorgligt sätt utmärkt den riksdag, som i öfrigt företett så ringa resultater.. Och om någonting kunde öka det obehag anblicken häraf väckte, är det att hafva bevittnat, huru just från det håll, der fordom sparsamhet var en uråldrig vana; en utmärkande sambhällsdygd, slöseriet ej sällan uppträdt såsom en förderflig ovana, attej säga dygd. Ur en synpunkt betraktadt kan emellertid minnet af detta riksmöte blifva oss nyttigt och helsobringande, nemligen såsom varnande. Det bör ha gifvit oss den goda, om ock dyrköpta lärdomen, att söka med större klarhet och allvar inse de lyten, som vidlåda vår statsförfattning, det djupgående och för dl verklig samhällsutveckling menliga aristokratiska element, som genomgår icke blott riddarhuset, utan alla stånden, och att efter n sålunda vunnen insigt redligt och allvarligt sträfva att med ordets, öfvertygelsens och le fria föreningarnes makt bilda en gemensam opinion, en allmän anda, hvars röst säkert förr eller senare kommer att hörsammas. och för hvilken omsider såväl konservativa ministörer som envisa ståndsrepresentationer måste gifva vika.