Aftonbladet – 12 april 1858, sida 3

mötte våra blickar. . Men öfver denna dötlens dal hvälfde sig en mörkblå himmel utan moln, så hög och genomskinlig, att vi tyckte oss skåda in i oändligheten sjelf. Höjderna, som kringstängde dalen, aftecknade sina konturer så skarpt emot det klara hvalfvet öfver oss, och detta senares djupa azur förhöjdes ännu mer genom de förras hvitgula sand, som återkastade det starka solljuset med en för ögat knappt uthärdelig glans. Dalen vidgade sig småningom, och med detsamma tilltogo äfven grafvarne i mängd; vi befunno oss nemligen i Beled-el-Mot, i dödens stad, ur hvars midt sultan Kaidbeys grafmoske höjde mot himlen sin kupol och sin minaret. I dessa båda har den moriske arkitekten gifvit den noblaste form åt de fantasirika idder, som beherrskade och lifvade hans sköna konst under hennes högsta blomstring. Minareten är såsom vanligt omkransad af flera altaner, hvilka alla äro prydda med ornamenter af olika mönster, företeende i sina fantastiska detaljer den rikaste uppfinning och den mest förädlade smak. Ögat tröttnar aldrig att följa de behagligt aftagande proportionerna af den lätt uppstigande minareten, som otvifvelaktigt är den skönaste i Kairo. Utsidan af den icke : mindre sköna kupolen är öfverdragen med ett för den moriska stilen egendomligt nätverk af i tusen symmetriska bugter sammanlöpande band och knutar. Detta synes uteslutande vara uppfunnet, för att borttaga enformigheten af en dylik stor hvälfd yta, utan att på minsta vis fördunkla renheten af den sköna rundningens båglinie. Det öppna galleriet ofvantill i moskåns ena hörn vid sidan om inngen hör äfven till de smakfullare delarne f denna bygnad, som öfverallt förråder mätarens snille och låter stilens skönheter framräda i den lyckligaste jemnvigt och samstämnighet. De smärta pelarne och de lätta spetsvågehvalfven öfver dem smeka ögat och föra detta galleri rang bland moriska bygnadskonstens förnämsta alster. Moskåns inre framvisar en bild fullkomligt motsvarande dess utmärkta yttre. Siraterna å hvalf och väggar äfvensom de brokiga mosaikerna å golfyct äro praktfulla. Jag vill ej trötta dig med flera detaljer, huru stor frestelsen dertill än må vara. Jag vill blott tillägga att araben, som förer dig omkring i mosken, på intet vis tycks hafva sinne för bygnadens skönhet, men med vidskeplig vördnad drager undan de förhängen, som dölja tvenne svartgråa hällar. Här visar han med barnslig öfvertro på cAttar e Nebbin, profetens fotspår intryckta — eller rättare ofullkomligt inhuggna i deras hårda yta. Utkomne ur mosken omringades vi af en skara eländiga araber, hvilka likt spöken hafva sitt tillhåll uti de halft förfallna grafvarne rundtomkring och nu krupit fram på förtjenst. Några kopparslantar, till tystande af deras döfvande rop på ,backschisch, backschisch, ya hawagah, uppväckte emellan dem en häftig träta och befriade oss från den vämjeliga hopen. Vi redo vidare en lång sträcka mellan otaliga grafvar af omvexlande storlek och form tills den öppna, vida ökenslätten låg utbredd framför oss. Här, afkilda från den öfriga kyrkogården, ligga ytterligare flera sköna moskeer, minnesvårdar på en gång af de sultaner, som här hvila, och af den konst som frambragt dem. De utmärktaste tillhöra sultanerna Melek Adel,Berkhoukh och EI Ghori, om hvilka du finner korta historiska notiser i mitt föregående bref. Det gör på åskådaren ett underligt intryck alt se dessa herrliga konstverk resa sig midt i den vilda, ändlösa ödemarken. De ligga der utan ringaste skyddande inhägnad i dyster enslighet. Hit når icke sorlet från den oroliga staden. Allt lif har här tystnat. Dess lidelser finna här intet fält för sina strider, Här är dödens och den eviga hvilans rum. De mäktiga herskarne hafva sökt och funnit en fristad, der intet stör deras stilla ro, Bittert måste man beklaga, att det närvarande slägtets förgätenhet hvilar tungt öfver dessa minnesvårdar. I ett annat land och under en annan; styrelse skulle dessa grafvar med den omsorgsfullaste vördnad bevaras från förgängelsen, för att inför kommande generationer bära vittne om den egendomligaste bygnadsstil. I stället äro dessa bygnader här helt och hållet öfverlemnade åt den grusande tidens våld, och det är endast den utomordentliga torrheten i Egyptens klimat som vi hafva att tacka derför att vi ännu ega i behåll dessa föremål för allas odelade beundran. I en fuktigare luft vore dessa minnesmärken af den arabiska stilens blomstring, hvilka alla äro uppförda af kalksten, längesedan förvittrade och sönderfallna till grus. Sedan vi lemnat mamluckernas mausolger bakom oss, inträdde vi uti den vilda öknen. Vi kommo ifrån menniskors grafvar, bygda några århundraden tillbaka, till naturens vida graf, innehållande lemningar af vexter och djur från en verldsperiod, då ännu ingen menniska kunde lefva på jorden. Framför oss uppsteg Gebel el Achmar från den öde slätten. Dess mörkt rödbruna hällar lågo likt. stelnadt blod på den döda naturens bröst, der förgängelsens gulbleka likfärg var utbredd rundtomkring. På hvarje känsligt sinne måste första anblicken af öknen — detta hemska fält utan lif — göra ett gripande intryck. I ikgsöom hafvet låter tknon .cislen. männm hf