Aftonbladet – 10 april 1858, sida 3

UTRIKES. ITALIEN. Gazzetta Piemontese meddelar följande skrifvelse, som Orsini kort före sin afrättning skall hafva författat och låtit tillställa franske kejsaren: Till H. M:t Napoleon III, fransmännens kejsare! Sire! Då E. M:t tillät offentliggörandet af min skrifvelse af den 11 Februari, gaf ni mig ett glänsande bevis på ert ädelmod och bevisade mig, att den för mitt fädernesland uttalade önskan funnit ett genljud uti edert hjerta; och säkerligen, så nära döden, är det för mig ingen ringa tröst att se, att E. M:t hyser verkligt italienska tänkesätt. — Inom få timmar skall jag icke mera vara bland de lefvande, men innan jag tager det sista andetaget, vill jag, att man måtte få veta, och uttalar derföre med den öppenhet och det mod, som hittills aldrig svikit mig, att mordet, i hvilken drägt det än må hölja sig, icke ligger uti mina principer, fastän jag genom en olycksalig själsförvirring lät förleda mig att organisera attentatet af den 14 Januari. Nej, det politiska mordet var icke mitt system, och jag bekämpade detsamma med fara för mitt lif, medelst skrift och handling, då en ofliciel ställning erbjöd mig tillfälle dertilk: Måtte mina landsmän, i stället för att sätta sitt förtroende till mordet, stöta detsamma långt ifrån sig, måtte de lyssna till en döende patriots försäkran, att deras förlossning måste tillkämpas genom sjelfförsakelse, genom beständig enhet i sträfvanden och offer samt genom utöfvandet af sanna dygder. Alla dessa egenskaper gro redan uti mina medborgares unga, kraftfulla fädernesland. Dessa egenskaper allena skola göra Italien fritt, sjelfständigt och värdigt våra förfäders höga rykte. — Jag dör, men döende med lugn och värdighet vill jag, att ingen missgerning befläckar mitt minne. — Hvad offren den 14 Januari beträffar, så bjuder jag mitt blod till försoningsoffer, och jag beder italienarne, att på den dag, då de blifva sjelfständiga, värdigt sodtgöra alla dem, hvilka jag tillfogat skada. Tillåt slutligen, eders kejserliga majestät, att jag bönfaller om lifvet, icke för mig, utan för tvenne jemte mig till döden dömde. Med djupaste vördnad är jag E. Kejs. Maj:ts Felice Orsini.