Aftonbladet – 10 april 1858, sida 2

Vid deras hemkomst fick Dick veta af Georg Chason, att denne fått säkra underrättelser hvar Spuggins afyttrat den stulne hästen, som han föreslog att återköpa och taga tillbaka till deras vän, köpmannen i Melbourne. Han visste äfven att flyktingen stannat blott några timmar i staden, och efter att hafva försett sig med nödvändiga förråd, hade han begifvit sig till guldgrufvorna vid Bathurst. Efter att hafva sagt sin förre. följeslagare farväl, begåfvo sig Dick och hans vän på väg i god tid följande morgon på sina äfventyrliga efterspaningar, båda så förstälda genom sin förklädnad, att få skulle hafva igenkänt dem. Höga kurirstöflar, som gingo dem öfver knäna, långa vestar med breda slag och otaliga fickor, jackor och bredbrättade hattar. Båda voro väl beväpnade och buro sina renslar på ryggen, samt kommo öfverens att låta sitt skägg växa. Under den första och flera påföljande dagar stötte de på åtskilliga, vandrare, liksom de sjelfva, på vägen till grufvorna. voro öppna och meddelsamma, samt talade oförbehållsamt om sina angelägenheter och sina förhoppningar; andra voro förbehållsamma och skygga, isynnerhet om England blef nämdt, eller hvilka skäl som förmått dem att emigrera — ett ledsamt tecken, som Sam skarpsinnigt anmärkte. Det var isynnerhet med denna sista klass personer de mest sysselsatte sig, i hopp att få någon underrättelse om Bill Spuggins. å Efter en tröttsam, ehuru ej synnerligen farlig resa af åtta eller nio dagar, kommo de i närheten af Blå bergen,, der den verkliga faran för dem, som begåfvo sig till guldgrufvorna, började. Med otrolig svårighet och möda skulle de bana sig väg igenom en skog, så tätt igenväxt af taggiga Tuskar och klängväxter, att det var omöjligt att finna något spår af dem som förut gått der fram. Följden var, att många gingo vilse bland bergen, hvilka äro fulla af afgrunder, som äro den resande till otroliga svårigheter, mindre genom sitt djup än sina lodräta sidor,