Aftonbladet – 10 april 1858, sida 2

Georg Chason och William Giles blefvo genast efterskickade och fingo del af förslaget. Det var endast med stor svårighet de biföllo att skilja sig från Dick; den förre i synnerhet tyckte det var att fegt öfvergifva sin fordne herres son. Om icke öfvertygade, blefvo de båda männen dock slutligen öfvertalade, och det beslöts att Dick tillika med sin vän skulle begifva sig af på sin expedition ganska tidigt följande dag. Alltsedan guldfebern började hade det varit ett af Webbs favoritförslag att flytta hela sitt etablissement till grufvorna. Ingenting är bättre än att söka rikedomen just vid dess första källa,, påstod han, och beräkningen var slug nog; ty visserligen skulle guldsökarne, efter en hel dags tröttande arbete, rusa till det första ställe, der de kunde finna nöje och förströelse. Sådane män fordrade förströelse till hvad pris som helst, och hvilken vinst skulle han ej kunna påräkna med de omvexlande föreställningar han kunde anordna. Guldklimpar skulle rulla in i kassan som pennystycken på en småstadsmarknad. Sam hade hittills satt sig emot ett sådant förslag, förnämligast för sin systers skull. Han tvekade vid föreställningen att utsätta henne för farorna af ett halfvildt, äfventyrligt lif, omgifven af menniskor, som ej erkände någon annan lag än sina passioner, något annat välde än en öfverlägsen styrka. För att emellertid försona Webb med sin bortresa, sade han honom, att han besinnat sig på saken och beslutat att besöka guldminorna för att förvissa sig om de kunde hoppas att göra lycka derstädes. Hans kompanjons ögon lyste af fröjd vid denna underrättelse; ty om Eugenio, som hans hustru envisades att kalla honom, hade föga bildning att skryta af, så egde han ett så mycket större mått af verldslig klokhet. Lifvets hårda pröfningar hade gjort honom beräknande, utan att dock hafva förstört de goda egenskaper den stackars kringresande konstmakaren verkligen egde.