Aftonbladet – 9 april 1858, sida 3

först göra ett försök att bryta af några af de rör: pilar, hvarmed Ernst Ludvigs Mongoler öfversåk lat mig. ! Kanske skall jag härunder längre uppehålla mig vid ett och annat än som varit nödigt för att blott åstadkomma en enkel vederläggning; men jag anser ej en sådan polemik, utgående på att blott freda mig sjelf, tillräckligt fruktbärande, för att endast af den anledningen upptaga Aftonbladets utrymme, Utom den mera negativa afsigten, att gendrifva dena eller den tnförda satsen, i dess användning såsom anfall på mina åsigter, har jag derföre — då jag utförligt behandlat en och annan punkt — sökt åstadkomma någon belysning af hela det ämne, hvarifrån en sådan enstaka anmärkning var hämtad; såsom t. ex. förhållandet mellan provins-språk och riks-språk i andra länder. Den obekantskap, som ännu för de flesta döljer vårt talspråks nuvarande verkliga tillstånd, var närmaste anledningen till min förra artikel. Denna fråga är nu bragt under dis cussion. Måtte den lända till upplysning! Men kanske skall jag, under fortgången af dessa artiklar, äfven få tillfälle att med samma ringa förmåga, men goda vilja, söka leda de i saken intresserades blickar ifven något tillbaka; göra en början till en utredning af den svårlösta frågan om det nuvarande talspråkets tider, eller frågan om hur längesedan det är sedan talspråket, i formelt hänseende, hade hunnit den ståndpunkt, der det ännu befinner sig. Det skall deraf bli sannolikt, att talspråkets skiljaktigheter ifrån skriftspråket ej är något, som tillkommit från gårdagen, eller ens från de närmast förflutna eti eller två tiotalena af år — utan att, om skriftspråket har för sig styrkan af gammal häfd, så har kanske äfven talspråket, i sitt nuvarande form-skick, en ej obetydlig sådan häfd att åberopa. Jag skall ej spilla ord på den litterära delen af Ernst Ludvigs ahbfall, dels emedan denna min artikels föremål är uteslutande, såsom öfverskriften ansyder: -pråkfrågan, dels, och i synnerhet, emedan min öfvertygelse är den, att om ett poetiskt arbete ej försvarar sig sjelft, så kan ingen försvara det, och minst af alla författaren till detsamma. Sjelfra det resultat, hvartill han straxt i början af sin granskning kommer, eller: att jag aldrig blir skald., kan visst ej förvåna mig. Jag har sjelf alltid i detta afseende hyst ett starkt tvifvel. Af hela den vidlyftiga litterära delen af hans artiklar, vill jag endast fästa uppmärksamheten på en enda sak, nemligen ett falskt citat, hvartill han gör sig skyldig; och, då jag omnämner detta, så är det endast emedan det indirekt har ganska nära med. språkfrågan att göra, såsom man skall se. Ernst Ludvig tycker nemligen att det är olämpligt, att jag deskrifvit en bommullsfabrik på vers, i stället för, såsom han hade velat ha det, på prösa, och anser mina, här ej på sin plats varande, jamber, erinra om ett Ehrensvärds yttrande: Kokonaer, hvad gören I här? Denna citation är ganska väsendtligt origtig.. Ehrensvärd säger alldeles icke: sKolonner head görenI här? utan Ehrensvärd säger (se original-upplagan af 1786 af hans Resa til Italien sid. 34 eller Ehrensyörds skriter i 6:te delen af Klassiska arbeten af Svenska Författare, sid. 17): colonner hvad gör ni? Ehrensvärd uttrycker sig således, just på detta ställe, på ren talsvenska, sådan den är än i dag!s Men härom mera en annan gång! — Det var dock otur, gemen otur, för Hr E. L. att han skulle råka citera just detta ställe! Men det kan lära honom att en annan gång slå upp och jemföra i den Förf., han citerar — ett försigtighetsmått, som han i allmänhet behöfver tillrådas, hvarpå. flere exempel skulle kunna anföras, om det hörde till föremålet för denna artikel. — I sitt åberopande af Platt-Tyskan är E. L. ejlyckligare. Han har neml.,, berättar han, (Sv Tidn. d. d:te Mars) träffat: en främling från Tyskland, —— — Den e främling egde en serdeles förmåga att tala s. k. platt-tyska, hvilket jag trotsir er m. h., jatt kunna bevisa vara tyskt skriftspråk. :Platttyskarne säga t. ex. Min Vata ist sterben, i stället för Mein Vater ist gestorbenr. ; Hr D. L. har förmodligen råkat ut för en probenreuter, som lurat honom, stackare! Dis moi, quitu hbantes — ete Oriet: fader, heter neml. alldeles ej på Platt-tyska. Vata, utan det heter Vader, (se Qvickborn, Volk-leben in plattdeutschen Gedichten, ditmarscher Musdart, von Klaus Groth. Dr. ph. — id. 5) och detta uttalas med en lindrig aspiration åf d-ljudet, såsom stundom i Danskan, Uti det stycke, som börjar Qvickborns Min Moderspral:, ett i pr renthes sagdt mästerligt stycke, och, i all sin enkelhet, af en hög poötisk skönhet, säges bland annat: i Wenn blot en Mund:min Vader seggt, So klingt mit as en Bed. ; Om blott en mun min fader säger, i Så klingar det mig som en bön (). () Jag anför här i sin helhet de tre första och de två sista stancerna af detta lilla poem, såsom de vackraste, och bifogar den högtyska versionen. — Detta citat må äfven tjena såsom språkprof af platt-tyskan: Min Moderspral Min Modersprak, wa klingst du schön! Wa bäst du mi vertrut! Weer ok min Hart as Stahl un Steen, Du drevst den Stolt herut. Du högst min stiwe Nack so licht As Moder mit ern Arm, Du fichelst mi umt Angesicht Un still is alle Larm. Ik föll mi as en löttjet Kind, De ganze Welt is weg. Du pust mi as ensVerjakrswind De kranke Boss, torecht. Min Modersprak, so slicht un recht, Du ole frame Red! Wenn blot en Mund min Vader seggt, 50 klingt mit as en Bed. So herrli klingt mi keen Musik Un singt keen Nachtigal; Mi lopt je glik in Ogenblick De hellen Thran hendal. Muttersprache. Meine (1) Muttersprache, wie klingst du schön! Wie bist du mir vertraut (2)! Wär auch mein Herz wie Stahl und Stein, Du triebst den Stolz heraus. Du beugst meinen starren Nacken so leicht, Wie Mutter mit ihrem Arm, : Du kosest mir ums Angesicht Und still ist aller Lärm (3). Ich föhle mich wie ein kleines Kind, Die ganze Welt ist fort. Du hauchst mir wie ein Frählingswind Die kranke Brust gesund. O Muttersprache, schlicht und recht, Du alte sanfte Rede! Wenn bloss ein Mund min Vader! sagt, So klingt mirs wie Gebet (und Bitte). So. herrlich klingt mir keine Musik, Singt keine Nachtigall, Mir fliessen ja sogleich (im Augenblick) Die hellen Thränen nieder, (1) Vertraulich wie: mein Kind? mel 1 (2) Traulieh; heimelna. —— — cin Sohnt, (38) Aufregung, Aufruhr.