Aftonbladet – 9 april 1858, sida 3

älskaren; jag är van vid sorgen. -Hvad mera kan du hafva att meddela mig?p Det är om lycka, om glädje jag vill tala, återtog Sam. En glädje, sådan din fantasi knapt skulle vågat hoppas eller måla sig. Den uppoffring hvarom du talar har icke gått i fullbordan. Marion — jag måste uttala hennes namn — är fri. Hennes far, uppretad öfver Marks uselhet, har brutit förbindelsen, ja, ännu mera, han ger sitt fria samtycke, att hön skall blifva din. Dick, kära Dickp, tillade han, förskräckt öfver den dödliga blekhet som spred sig öfver hans ansigte; bär det som en man. Den storm som hotade att förstöra din lycka är stillad. Lita på mig, tro mig; jag. skulle hellre vilja dö än gifva dig ett. falskt hopp. Jag hörde denna försäkran af-mr Barnards egen mun, Med våldsam ansträngning drog den upprörde ynglingen sina händer ur sin väns och gömde sitt ansigte i dem. Han ville icke ens att den käre barndomsvännen skulle se den häftiga rörelse, som öfverväldigade honom och som åter lättade hans öfverfulla hjerta. Han påminde sig sin välgörares ord, då han upprepade löftet till Mark Raymonds far: Jag lofvar att våra barn skola förenas, för att ännu starkare befästa vår långvariga och pröfvade vänskap, så vida Mark bevisar sig ega en lika redbar och ädel karakter som sin far,, Hans rival hade icke uppfylt de föreskrifna vilkoren och han förstod att bankiren fann sig berättigad att skänka sin dotters hand åt den han helst önskade. Du har återgifvit mig lifvet sade han, noch lifvets bästa gåfva — hoppet. åa Jag är ganska säker på att här finnes bref åt dig, sade den förre, utom dem som jag har med mig, NS Bref! O, gif mig dem, gif mig deml utropade hans vän,