Aftonbladet – 7 april 1858, sida 3

jstera. Något graciösare 1 silt slag skall förgäfves någonstädes kunna uppvisas, än ett litet bo med silfverägg, i en krans af. rosor. som jag i går beundrade i ett fönster vid Ric Montmartre; på ett af törnrosbladen var lagd en liten grön fluga, glänsande som en -smaragd, och en sydamerikansk fogel stod på kanten af boet, liksom hade den just hoppat dit i detta ögonblick. En målare kunde kopiera denna lilla sockerbagarefantasi och göra lycka med stycket på en konstexposition. Men från påskäggen till något annat. Ni skall ej ha orsak tro, att jag helt och hållet ått upp i denna fantastiska verld af målade ägg. Helst när man icke har åratal på sig att här vistas, utan endast veckor eller dagar och jernvägen i perspektif, måste man i Par lära sig att räcka till för mycket på en gång Jag har denna gång att bland annat tala med er om ett och annat i musikväg. I torsdags, Maria bebådelsedag, var stor messa med musik i Notre-dame-kyrkan; ett slags messe-concert eller, om ni så heldre vill, concert-messe. Enligt på murarne anslaget program gafs först — en predikan (att springa förbi), derefter en stor marsch (marche religieuse) såsom introduktion, vidare en stor andlig komposition af Gonnod, utförd af inalles 400 musici och sångare, ändtligen en bön med recitatif och kör. Körerna anfördes af komponisten mr Gonnod personligen; mr Alard, VFillustre violon — hette det på affischerna — skall i oratoriet utföra solopartiet för fiol. Kort och godt, en komplett konsert, inträder fritt (inkomsten för stolarne var anslagen åt artisternas pensionskassa). Jag behöfver ej säga er, att då messorna utan musik och utan mr Alard här vanligen ske för nära nog tomt hus, var den ofantliga Notre-dame i torsdags flera timmar förut proppfull af andäktiga åhörare; då jag tillägger att jag, som denna gång också var bland de fromma, icke slapp in, skall ni inse att jag för öfrigt har laglig anledning att icke vidare uppehålla mig vid denna fest, hvilken jag omnämt mera blott såsom ett exempel på huru man här förstår atti religionens intresse draga fördel af en stor fiolvirtuos, och huru praktiskt man går till väga för att få folk till att — höra presten. Avis för andra! Man säger mig — och en musiktidning uttalar i dagens nummer enahanda omdöme — att Alard — väl ej precist, blef applåderad, men erhöll en enorm succes; abbå Frappels stycke — predikan — lär äfvenledes gjort mycken lycka; deremot hade första solosopranen varit gripperad och sjungit i näsan. Sedan jag en stund vankat utanför helgedomens port i de andäktigaste föresatser och sett åtskilliga hundra menniskor knutfa sig in i kyrkan, medan åtskilliga tusen, förlorade af värma och trängsel; lyckades vältra sig ut derifrån, tog jag mitt parti att öfvergifva hela försöket, ovilkorligen erinrande mig det tankedigra uttrycket af en bekant fransk prelat: Det är en bedröflig sanning, mina vänner, att om många födas till denna verlden, äro der — ännu fler, som vandra derifrån.n Tacka vet jag teatern ock operan på fullt allvar, der man — det är sant — betalar sin biljett dyrt nog och med ef francs tillägg, när det sker på förhand i le bureau de location, men der man för omaket är lugn för sin gifna plats och sin röda sammetsfåtölj. Jag har för några qvällar sedan hört la Magicienne, stora operans nyaste framgångp, stor romantisk-fantastiskopera-seria i fem akter af Halevy, orden af S:t Georges! Jag skall icke synnerligt uppehålla mig vid libretton; den är lika äfventyrlig och utan egentligt sundt förnuft, som de flesta dylika, dock icke befängdare än t. ex. Trollflöjtens. Hufvudpersonen är naturligtvis en: trollpacka, Målusine; vidare har man en trollriddare. Stello de Nici (en djefvul, men — såsom namnet tyckes angifva — af gammal adell) en grefve af Poitou och hans dotter Blanche, äfvensom dennas fästman, riddaren -Ren6 de Thonars. Scenen är förlagd till Poitou och stycket spelar i den berömliga tid, då det ännu fanns trollkarlar bland den höga adeln. Målusina är en förtjusande dam, som vanligen går-klädd i en svart klädning med silfverstjernor, fängslar manfolk med sina mörka blickar och sina mjellhvita bara armar, och in casu har föresatt sig att slita riddaren Renå från hans trolofvade. :Planen är nära att lyckas, till följd af vissa från moralens ståndpunkt alldeles otillåtliga konstgrepp och synförvillelser, men kullkastas och förintas slutligen genom Stello, trollmannen, hvilken är Målusines gamle älskare och som förmedelst att endast taga vissa djupa baryton-toner och utbreda ärmarna af sin eldröda mantel gör underverk, mot hvilka sjelfva Melusines afgrundsmakt intet förmår. I denna enklal kanevas är inoch genomväfdt ett virrvarr af häxerier, baletter, klosterprocessioner, elementernas raseri, månsken, masisk belysning från kandelabrer af gröna ormar och skorpioner, eldar ur jorden, vålnader i skyn, coup de tamtamp, ave Maria, serenader, anderöster, eremiter, grekiska prest: nnor,, salamandrar., najader), nunnor och viskopar. Operans direktion har till detta stycke utvecklat en otrolig lyx i drägter och lekorationer; de sistnämda äro för öfrigt verkiga mästerstycken, och att ses förtjenar pjeen endast för dem; der är bland annat ett rattenlandskap af en förvillande effekt, och ista scenens dekoration med en utsigt ner fver en stad, med vida slätter i fjerran, är bestridligen ett non plus ultra af teatermåling. Hvad musiken angår — och man kan