Aftonbladet – 7 april 1858, sida 3

a 3 Eurir från Paris. Af CRY. ODD. Den 28 Mars. . Vi närma oss påskalammens fest, än mera påskäggens. Der är redan stor glädje bland allt hvad barn heter, och pariserindustrien. som så väl vet att exploitera allt, befinner sig sedan em vecka i den yttersta verksamhet, med blicken särskilt fästad på den ofvannämde sartikeln ägg och med allt sitt snille taget i anspråk för åstadkommande af någonting nytt, pikant och tilltalande inom denna genre. Ty här är i sjelfva verket minst fråga om ägg af denna ganska naturliga sort, som höns, ankor och vipor utan synnerligt ansträngande af något slags esprit frambringa efter gammal vana. Äfven af dessa kategorier, finnes här naturligtvis, och har under de sista veckorna funnits framför allt, en anmärkningsvärd rikedom, och man ser i hvartenda cremerie-fönster stora fat utstälda med rödmåiade ägg, alldeles som på andra ställen af len religiösa kristenheten. Men det är icke härom jag vill tala, utan om påskäggen såsom en martiele de Paris,. Om dessa ägg. hvilka icke helt enkelt värpas på detta enda och evigt samma gamla vis af välmenande, men föga påhittiga fjäderfän, utan af genialiska sockerbagarehänder skapas och komponeras, af socker eller chokolade, färgas i lätta, milda nyanser, lånade från aqvarellens palett, eller pressas i eleganta basreliefmönster, härmande jag vet icke hvilka fantastiska arabesker, och hvilkas mise en scene framför allt vittnar om denna parisiska uppfinningsrikhet, smak och qvickhet, för hvilken ingen specialitet är att förakta, hvilken förstår att af det obetydligaste göra något charmant, ja nästan gör sig en ära af att just i dessa obetydligheter visa sin öfverlägsenhet. Det är sant, att en parisisk modiste tar ett stycke tyll, hvilket en annan skulle kastat som något oformligt och omöjligt tillöfvers i brasan eller skräpvrån, och bildar deraf inom fem minuter en liten coifture af la plus haute nouveautå och det mest intagande koketteri, liksom blomsterfabrikantskan tar en gammal pennfjäder och skapar deraf en exotisk blomma af den lättaste, elegantaste struktur, någon nyholländsk acacia, fin och luftig som att blåsa bort,; på samma sätt tager den parisiske sockerbagaren sina påskägg och säger för sig sjelf: Voyons! skulle man ej af det der kunna göra någonting annat och mer än endast några ovala sockerklumpar?... Görom ett konststycke! Och han gör en liten komposition, en grupp, en genrebild. Artisten, mannen med smak och savoir faire är genast framme; af sockera blir en poet och af sockeräggen en idyll. Jag, som intet bättre har att företaga mig än att gå och gapa, helst sedan det är omöjligt att här sysselsätta sig med någonting liknande politik, jag har i dessa dagar användt timmar på att stå utanför sockerbagarebutikerna och i fönstren betrakta dessa otaliga, varierande, men alla samtligen förtjusande påskäggskompositioner. Det gläder mig som ett barn, det intresserar mig säkerligen långt mera än ett barn, och ingen polissergeant skall, hoppas jag, följa mig på denna åskådandets oskyldiga och ofarliga frihet. Denna gråskäggiga figur t. ex., föreställande pappa Påsk, bärande en påse full med brokiga miniatyrägg, är verkligen ganska putslustig, och det må vara mig tillåtet att säga, att han behagar mig, oaktadt det i hela hans fysionomi ligger något äfventyrligt och måhända misstänkt; denna ypperliga sockerhöna, nästan i Lebensgrössen, omgifven afl sina präktiga ägg och liggande på andra, färdig att utklicka utur dem — brända mandlar och deviser, är i sanning ytterst treflig. och detmå förunnas mig att öppet förklara det, oaktadt det kanske i denna hönans rufvande ställning låter sig tänkas någonting suspekt och man ej så noga kan veta, om det icke förebildar utkläckningen af något djefvulskap. Men hvad som obestridligen är allra kärast och täckast äro dessa fogelbon, varierande på otaliga sätt, det ena småkokettare, prydligare, behändigare än det andra. Än är det en artificiell törnrosbuske — fleuristens konst tages här till hjelp och med stor fördel — i hvilken boet, -doldt af rosor, ligger fullt af påskägg; än är det en qvistig gren, från hvilken boet hänger luftigt ner, dignande under tyngden af sitt innehåll; än är det en kulle af mossa, i hvilken det lilla äggnästet befinnes näpet undanstucket. Men med hvart och ett följer fogeln sjelf, hvilken detta gjort hafver; än en siska, än en dufva, än en kanariefogel, än en svala, än den eller den utländska praktfogeln, alla naturliga exemplar i uppstoppadt tillstånd och ömsom liggande öfver boet, stående på tå derbredvid, sittande på en qvist deröfver. Det är en färgprakt öfver all beskrifning i dessa små genrebilder, sammansatta af blommor, blad, gräs, mossa,. brokiga och glänsande fogelkostymer, målade ägg bland stickor och strå; men det hela är i allmänhet arrangeradt med verkligt konstsinne, med en liflighet soch sanning uppfattningen, med en känsla, som man någon gång förgäfves söker i konstföreeelser af långt högre anspråk än sockerbageriets. Det är säkerligen endast i Paris man inner denna karakter af konst, genomgående ll industri från det största till det minsta; man söker på andra ställen göra efter det, och ag vill icke säga, att ej stundom äfven dessa mitationer kunna ega förtjenst; men det är ch blir dock endast här man ser originalite