Aftonbladet – 7 april 1858, sida 3

ska respektabel komposition, att äfven i de öfriga finnes åtskilligt, som cj är illa, men att isynnerhet akt I är skäligen — tråkig. Det är en stor lycka för pjesen, att det just är sista akten som är den bästa; det plägar ofta. oftast, vara tvärtom; musiken är i denna akt ett helgjutet stycke. nästan för sig, till den grad att man vore frestad tro den vara författad af en annän komponist; den är patetisk, effektfull, af sanning och af melodiska skönheter, -Eljest är mr Halgvy här, som annars, tröttande genom eviga omtuggningar, försök att gifva vigt och betydelse åt fraser af intet innehåll, stundom rena musikaliska plattheter, och det röjer sig lätt, att detta oupphörliga anlitande af orkestrationens ytliga hjelpmedel innebär en viss fattigdom på verkliga idger. Med ett ord, detta är åter en stor (åtminstone ganska lång) komposition, som visgerligen låter sig för en gång höras, men som skall dela öde med de flesta produktioner af de nyare skolorna, att lefva för en saison eller par: och derefter läggas till handlingarne. Man tyckes ej mer skrifva för synnerligt längre tid än dagen och året, det skapas ej mer någon Don Juan, någon Trollflöjtv, någon Armida, ej. ens någon Barberare, knappast någon Fra Diavolo; hr Halåvy specielt skrifver onekligen på sitt vis aktningsvärdt, och jag tvifliar ingalunda på att han till och med är — hvad som påstås — en ganska lärd maäöstro; men det är tyvärr i hela hans musik föga som fastnar, och en omständighet af betydelse är och blir, att i hela detta nya partitur, la Magicienne. knap, ast finnes så mycket som man kan göra en. ordentlig — vals af. När verlden icke sjunger efter ens melodier, så som den i öfver femtio år gjort med Mozarts, är det dock alltid en fördel för författaren, att man dansar dem. Detta gör man med Aubers, men med Halgvys — svårligen, åtminstone hvad angår Magiciennen, om jag skulle nödgas reservera mig med afseende på några af hans föregående, äldre arbeten. Och dock, märkom oss detta, är det i denna hans nyaste opera ett öfverflöd af just balett. Man dansar nästan från början till slut, det är fger som dansa i luften, nymfer som dansa i gröngräset, kostymfigurer som dansande utföra ett helt schackparti på ett i rutor inlagdt golf i grefvens af Poitou palats, bondfolk som dansar, djeflar som dansa, jag tror nästan nunnor och munkar som göra dans, men min Gud efter hvilka knapphändiga, ofattliga, tomma och ihåliga melodier, man skulle nästan säga rytmer utan ton! Man säge om Meyerbeer hvad man vill, men hans stora balettmusik i Roberty är dock verkligen balettmusik; mr Halevy hinner icke dit. La Magicienne utföres af operans förnämsta artister, Gueymard (dess första tenor), Bonnehee, Belval, madame Gueymard-Lanters, madame Borghi-Mamo, Delisle. Gueymard, Renå, sjunger förträffligt, rent, ädelt, utan krångel och affektation; Bonnehde, dämonen Stello, har i sitt föredrag detta olycksaliga tremolo, denna klockareskakning, som en tid äfven hos oss ansågs såsom höjden af sentiment och skola på en gång, men som i sjelfva verket lika totalt förstör en sång, som en fin, naturlig vibration i rösten skänker deråt en sympatisk och gripande karakter. Man förbiser ofta helt och hållet den ofantliga skilnad, som ligger mellan dessa båda alldeles disparata sidor af det musikaliska föredraget, sångaren blir, som sagdt är, klockare, och fiolspelaren blir behäftad med skrifvaresjuka. Gueymard, sångerskan, är som Blanche en ytterst intagande företeelse, täck, ljuf, sweetn. medan Borghi-Mamo, äfvenledes cn röst af det sällsyntare slaget, har i sin rols hela lynne en rik anledning att företrädesvis anslå genom affekt och eld. Dramatiska sångerskor äro begge och af öfverträffande talang. Veckan bar bjudit på tvenne andra lyriska nyheter, om hvilka jag dock endast hinner att nämna ett ord, på italienska operan prins Poniatowskys Don Desiderion, på Opåra Comique den unge, belgiske komponisten Gevaerts Quentin Durward. Båda dessa stycken hafva gjort ett slags lycka, till och med dekorationerna oberäknadt. Gevaerts nya operett är obestridligen ett framsteg; denne komponist är en, som tyckes icke ha lust att bli stående på en och samma punkt; det förargigaste är att parisaren nästan icke vet hvad han heter; det flamska namnet ligger emot honom här ungefär som om han hette Strömbom eller Päronqvist. Jag hade häromdagen tillfälle öfvervara en if dessa små förmiddagskonserter, som Duprez warje vecka gifver i sin fashionabla lokal, Rue. Turgot, i ändamål att lemna sina elever illfälle att låta höra sina framsteg inför en törre, om än sluten, krets och på samma gång vinna frihet och vana vid det offentliga uppträlandet. Ni känner, att den i sin tid så berömde ångaren, sedan rösten började svika honom och ya talanger bestredo honom den första rangen nom operans gebit, tog för några år sedan et kloka partiet att helt och hållet egna sig t undervisningsyrket och öppna ett slags intitut för isynnerhet sångerskor, hvilka betämt sig för scenen och hvilkas talang tarfvar en speciellare slutbehandlingen, polituren och netoden. I besittning af ett stort konstnärsamn och sjelf särskilt noterad såsom dramask sångare, egde han naturligen på förhand ske litet för sig med afseende på beräknad ramgång af detta sitt företag, och han har ckså än i dag verkligen ett stort tillopp af lever. Bland dem, jag hade tillfälle höra, oro förutom flera unga fransyskor, — derland en Mademoiselle Brunet. som lofvar att