Aftonbladet – 7 april 1858, sida 2

ae — — — Den i Brissel utkommande ryska tidningen le Nord egnar, såsom våra läsare veta, understundom en och annan uppsats äfven åt svenska förhållanden, påminnande oss dermed alltemellanåt, att den kejserliga ryska diplomatien alltjemt har i benägen hågkomst sina goda vänner och trogna grannar på andra sidan Östersjön, och att hon icke låter af de stora europeiska frågorna afhålla sig från att ha ett öga ofrånvändt fästadt äfven på vårt ultima Thule. Dessa uppsatser om svenska förhållanden ha vanligen formen af korrespondensartiklar från Hamburg, och det är i en sådan som le Nord nu också omförmält och kommenterat friherre Manderströms mutnämning till svensk utrikesminister. Efter en antydan, att utnämningen redan länge varit väntad, och efter en kort redogörelse för frib. Manderströms föregåenden och hans ställning inom den svenska diplomatien och till monarken, förklarar le Nord, att i närvarande stund ingen svensk diplomat är i högre grad än han i besittning af de egenskaper och den erfarenhet som göra honom skicklig att öfvertaga ledningen af sitt lands yttre politik. Hvad som vidare yttras om frih. Manderströms politiska åsigter, om upphofvet till Novembertraktaten, . om Sverges och Rysslands inbördes ställning m. m., är alltför pikant för att vi icke skulle in extenso återgifva det. Le Nord säger: Man har ofta påstått, att baron Manderström var representanten för den antiryska politiken, och man skall sannolikt ej underlåta att tillägga hans utnämning en betydelse af detta slag. Detta sätt att se sakerna synes mig föga grundadt. Då man omnämner honom, tänker man alltid på fördraget af den 21 November 1855; men hvilken hemlig del än denne statsman må ha tagit i denna förhandling, är det dock säkert att en annan vilja än hans bestämt den, och att han åtminstone ej synbart bär ansvarigheten derför. Den tillhör dem, som undertecknat densamma. För öfrigt, om Ryssland ett ögonblick kunnat känna harm. deröfver, är det alltför stort och mäktigt för att länge lägga en dylik affär på minnet, och det är tillika nog ädelmodigt att förlåta den. Det synes således ej sannolikt att det i hr Manderström skall söka den mer eller mindre direkte, den mer eller mindre anonyme anstiftaren af denna affär; snarare skall det lyckönska -sig att se de utländska ärendena öfvertagas af en man med erkänd förmåga, återkallande i minnet ett yttrande, som har en gammal politisk erfarenhet för sig: Vid afhandlandet af statsärendena är den bästa lyckträff den att ha att göra med folk med hufvud. Den nye utrikesministern har alltför godt hufvud för att hysa lokala fördomar, för att omfatta en känslans politik och i synnerhet, hvilket är det farligaste och oskickligaste af allt, för att följa en antipatiens politik. Så långt le Nord. Säkert har läsaren icke lemnat oanmärkt hvarken den af en öfvermodig och förolämpande öfversittareton illa dolda harm öfver Novembertraktaten, som uttalar sig i dessa rader, eller den förhoppning man ger sig sken af att hysa, att det svenska kabinettet skall hädanefter omfatta en annan, för Ryssland behagligare, politis, sedan den, hvilken antydes såsom Novembertraktatens egentlige upphofsman, numera tagit sin hand ifrån affärerna, Och om så sker, utlofvar le Nord, såsom vi se, att det stora och mäktiga Ryssland skall vara nog ädelmoigt att glömma och förlåta Novembertraktaten, hvilken helt föraktligt benämnes une pareille afaire, en dylik struntsak. Icke minst märklig är slutligen den välvilliga varning, det svenska kabinettet erhåller, att i sin politik taga sig till vara för alla skandinaviska sympatier (la politique de sentiment), men framför allt för hvarje inflytande af de nationella antipatierna mot Ryssland (la politique danti