Aftonbladet – 3 april 1858, sida 6

hafva fallit dem in; så fort någon framkastar en beskyllning. eller hänsyftning, så antaga de det nästan alltid såsom afgjordt, och ofta blir hela deras framtid derföre Helt och bållet förspild. : Ja, men så. är det också ena fårskallar. Det är verkligen underligt, svarade Christian med undertryckt harm, att du Phomas kan tala på det sättet om menniskor, som. just beskrifvas såsom de ädlaste och klokaste varelser. Ja, men kanske att beskrifningen icke passar in på dem. : ; Kunde duicke förr tänka dig, att det kanske är du som i din vishet icke förstår beskrifningen? — Jag kan underrätta dig, att det, som du platt icke kan begripa, är just det allra nödvändigaste i en novell. Först det . vigtiga nilsstörståjdet och förvecklingarne, hvilka svårligen kunde uppstå, om det icke hörde till saken att de älskande skulle ömsesidigt tro allt ondt om hvarandra; och dernäst den oryggliga tystnaden hos dem, som med ett enda ord. kunde förklara det hela;. ty utan. den hjelpte allt det öfriga dock icke. Ja, men när du nu känner till allt det der och vet, att det är på det sättet, så kan: du ju taga dig tillvasea och sörja för, att deticke skall gå dig så der illa. aJa, se nu talar du igen så orimligt! När jag vill lefva en novell, så måste jag ju lefva en: novell och: dermed allt hvad som hörer till densamma, både missförstånd, misstag, den hårdnackade tystnaden. och allt det öfriga. Ja, så må då -hin lefva noveller och inte någon ärlig menniska, om man icke är nödd och tvungen till det,, svarade Thomas; hvarpå Christian, som icke fann nödigt besvara detta yttrande, åter fortsatte sålunda: Walfred igenfinna vi — vid faraobordet. I en stor. främmande -hufvudstad sitter han der mellan vilda spelare: och stora. högar af guld och banknoter. Under det tygellösa larmet är han ensam tyst: — tyst pointerar han, tyst