Aftonbladet – 30 mars 1858, sida 3

Säg icke så, Georg, utropade den lille mannen, ytterligt förskräckt. Jag vill ej för hela verlden. skada ett hår på ert hufvud. Jag vill icke skada någon menniska. Icke var det mitt fel att ni bar den ovanliga rocken. Hvilken rock ? frågade Dick hastigt. Åh, han vet nog hvilken, svarade skräddaren. Den jag gjorde åt honom med de stora perlemoknapparne. Det fins inga sådana i hela kolonien mer än häåns, Jag-skulle kunna känna igen dem på aldrig så långt afstånd. Gode Gud! sade den anklagade, jag har icke på de sista tre månaderna sett den rocken han talar om, den samvetslöse menedaren! Sanningen träffade Dick som en blixt, och han grep vittnet häftigt i armen. Svara mig sannfärdigt, sade han, och kom ihåg att en medmenniskas lif beror på edra ord... Såg ni mördarens ansigte? Jag har ju sagt er, svarade mannen och försökte befria sin arm, att jag kände igen honom på knapparne. Detta är intet svar. Jag måste -påkalla er myndighet, sir, att erhålla det. Magistratspersonen, sålunda uppfordrad, befalde Philip Tyers besvara frågan tydligt. Jag behöfde ej se hans ansigte, stammade denne, allt mer och mer förlägen. Hyad nytta skulle jag haft af att se det? Men jag kan svära på knapparne. Nog, sade Dick och! släppte honom lös. Jag tror att ni talat sanning, enligt er öfvertygelse. Både min vän William Giles och jag kunna aflägga ed, sir, tillade han, vänd till embetsmannen, att då Georg Chason lem: nade gården i går morse, var han klädd som nu, och bar äfven samma kläder vid sin hemkomst. Min herde, Crump, kan vittna detsamma,