Aftonbladet – 29 mars 1858, sida 3

som i ett rätt lyckadt försök deri verkligen bevisat sin tillvaro. Man har både offentligt och enskilt anspelat derpå, att prinsens härvaro stått i något sammanhang med hans förmodade bestämmelse att någon gång i framtiden öfvertaga det akademiska kancelleriatet. Det är möjligt, att för personer, som tänka och planera längre framåt än för morgondagen, en sådan Iufvudsaklig biafsigt med prinsens inbjudning hit icke varit främmande. När Upsala akademi en dag måste betänka sig på val af en ny kansler, är det icke osannolikt, det är till och med troligt, att prins Oscar, om han sjelf vill, blir sin höge broders efterträdare i embetet. Så mycken kännedom eger man om åsigterna och önskningarne inom det akademiska konsistoriet, att man kan med stor sannolikhet antaga att pluralitetens val pligtskyldigast skall falla på prinsen; enhällig blir väl kallelsen icke, ty det är likaledes bekant. att flere bland vederbörande af grundsats hellre önska se kanslersemebtet uppdraget åt en enskilt man af hög bildning, med intresse för vetenskaperna och deras idkare. Attåter med prinsens hitresa förbinda något, om än så aflägset, politiskt ändamål, på hvilket man äfvenledes sett en anspelning, är en så förflugen och ur luften gripen tanke, att den icke rimligtvis kan föranleda någon reflexion. Prinsen hitkom för att, såsom preses illustris, öfvervara vetenskapssocietetens högtidliga sammanträde; detta var ett tillräckligt ändamål för hans inbjudning och hitresa. Här har varit festligt, umgängsamt och muntert hela tiden; den ena tillställningen har aflöst den andra. Såsom värdar åt den höga gästen har erkebiskopen uppträdt, sedan landshöfdingen, akademiens rektor samt vetenskapssocietetens ledamöter; och å gillets salong hafva äfven stadens och ortens damer hugnats med delaktighet i ett så högt och ovanligt societetslif. Men prinsen har nu rest, och vårt lifs strömfåra har återtagit sin vanliga grunda och föga bemärkta gång hvad både verksamhet och nöjen beträffar. Sedan tvenne kompetitorer till den fysiska professionen återtagit sina ansökningar, återstår adjunkten, observator Ångström, såsom den ensamme sökande, hvarföre man kan anse saken redan afgjord och platsen återbesatt. Vi föreställa oss, att vederbörande skola vara. rätt nöjda med denna tilldragelse, hvarigenom de undsluppit den för många svåra, för några omöjliga och för alla obehagliga skyldigheten att göra skilnad emellan tvenne, så utmärkta vetenskapsmän som adjunkten Ångström och professor Edlund; ty den senare var en af de båda medsökande som nu återtagit sina ansökningar. Såsom det förljudes, lärer hr observator Ängström, med sina vetenskapliga meriter, sammanlagda med hans mångåriga förtjenster såsom lärare på platsen, äfven om kompetensen fortfarit, möjligen kunnat räkna på att blifva den segrande; men vi tro ändock, att vederbörande äro belåtna med att de sluppo en svår och kanske förhatlig omröstning. Hoes oss inbryter våren med stora steg. Dess återkomst, som fordom var så högligen glädjande — den är det för alla, men isynnerhet för personer, som under trägen boklig sysselsättning länge lefvat instängda inom fyra väggar — den är nu oroande och bekymmerfull. Desto tidigare, fruktar man, skall också det epidemiska onda återvända, hvaraf staden och landsorten rundtom förliden sommar så svårt förhärjades. Man hoppas och fordrar således, att de verkliga eller förmenta orsakerna till det i fjor somras öfverståndna sjukdomseländet måtte skyndsamt och fullkomligt undanrödjas. Såsom sådana uppgåfvos hufvudsakligen tvenne, Fyrisåns aftappning och stadsdiket; och dessa orsaker voro säkerligen icke förmenta, utan beklagligtvis alltför verkliga. Den ena af dessa orsaker är redan undanröjd, ty Fyris med sin vattenbassin är redan i sitt för årstiden vanliga skick. Den andra, hoppas man, skall äfven blifva i sinom tid undanröjd. Man väntar af vederbörande auktoriteter, att de skola uppfylla sin pligt och med välvilja och energi genomföra det af pluraliteten fattade beslutet om det illa och endast styckevis igenfylda stadsdikets återupptagande på sätt, man slutligen öfverenskommit. Och enär stadens och universitetets intresse, åtminstone hvad de sanitära förhållandena och åtgärdena vidkommer, sammanfalla, så bör man vänta att de båda stadsmakternas auktoriteter samverka för det gemensamma goda ändamålet, och framförallt att icke mera privata intressen och begäret på vissa håll att hafva och att få rätt måtte verka söndring, utan att enigheten måtte bibehålla sig mellan universitetets personal och borgerskapet, så länge nemligen som det gamla läroverket fortfar att här vara förlagdt. RGE. pNO 2 Fv 2 AC