Aftonbladet – 29 mars 1858, sida 2

det är i jäsning och man har ett vapen i handen, men kom ihåg min varning: Akta er! Amenlofvade och fann sig efter några minuter ensam. Så skuldbelastad hans arma själ än var, hade han intill denna dag dock varit fri från blodskuld; och han bemäktigades nu af denna namnlösa fasa mördaren erfar, då han lemnas i ensamhet och tystnad. Han skulle velat gifva verldar, om de varit hans, för att återkalla hvad som var gjordt, men det kunde icke ske, Det förflutna med alla sina följder stirrade på honom hotande, och så rysliga voro de föreställningar hans upphettade inbillningskraft framkallade, att han bakom hvarje trädstam tyckte att -ett blekt, förebrående ansigte tittade fram och giickande nickade åt honom; vindens sus i grenarne ljöd som ett dödsskrän i hans öron, och han tyckte gig känna bödelns hand på strupen. Jag kan ej uthärda dettan, mumlade han; mina nerver äro icke af jern. Jag önskar jag vore i England igen; der skulle jag kanske glömma det. Hans första tanka var att kalla tillbaka Bill; äfven hans sällskap syntes honom bättre än ensamheten. Men en känsla af blygsel höll honom tillbaka, Han visste huru mycket hån låg iden bofvens natur och han skyggade tillbaka för att väcka det. Han skulle endast skratta åt mig,, tänkte han, och det skulle reta mig. Jag vågar ej komma i strid med honopni, ty jag är i hans våld. Mer än en gång frågade han sig sjelf om han gjort klokt i att anförtro honom sin hemlighet, hvad säkerhet han hade på hans trohet — och svaret blef: ingen, ingen. Han visste att Bill med lika litet förebråelser skulle sälja honom åt rättvisan, som han fordom visat något samvete den tid han bedref sina fickstölder, såvida han blott kunde göra det med säkerhet för sig sjelf.