Aftonbladet – 29 mars 1858, sida 2

stannade i en minister, som gick en väg, den j han ansåg för farlig. Vi hafva ännu att se honom i hans tredje och vigtigaste egenskap, nemligen hans hållning inför utlandet; denna har alltid hittills varit förträfflig; det har aldrig funnits svårigheter å denna sida, ty utlandet behöfde blott gifva en vink, så lystrade genast den danska utrikes ministern. Att han af detta skäl i högsta grad har varit och är en persona grata för utlandet förstås af sig sjelft; mindre fattligt är det deremot, att man här hemma på allvar sökt räkna honom till förtjenst att han såsom utrikesminister åtnjöt utlandets synnerliga gunst; ty man skulle väl icke i en sak mellan man och man anföra såsom en rekommendation för den ena partens sakförare att han åtnjöt det högsta förtroende af — den andra parten. Denna trohet emot utlandet visade han under hela sin alltför långa ministerverksamhet, ja han uppgaf den icke ens med sin portfölj, ty då det nuvarande kabinettet, af naturligt afseende till hans ställning såsom direktör för öresundstullen, öfverlemnade åt honom att leda de särdeles vigtiga underhandlingarne om öresundstullens upphäfvande, så föll han ögonblickligen in i sin gamla roll och var hela tiden på det ifrigaste sysselsatt med att genomdrifva utlandets fordringar. Den trohet och pålitlighet, han så ofta visat sig sakna i sitt förhållande till kolleger, till egna tidigare yttranden och till folkets representanter, har han sålunda med större ifver visat utlandet, i sådant afseende har han varit konseqvent, och nu upptager han som sagdt är samma tråd i denna sak. Utlandet har icke heller visat sig otacksamt för så stora tjenster; han har ieke blott i noter från Österrike och Preussen blifvit omtalad med största erkänsla, utan han har derjemte blifvit begåfvad med en verklig syndaflod af ordnar och snusdosor. Sådan är den utrikesminister, som högerns seger skulle gifva oss, af denna natur äro de händer, hvari våra vigtigaste angelägenheter under farliga omständigheter skulle anförtros! Utanför riksrådet har man försökt en demonstration icke blott emot riksrådet, utan emot konungen sjelf; men den har upplöst sig i ett fullständigt nederlag för sina upphofsmän, I anledning af konungens tillfrisknande hade nemligen några medborgare uppsatt en framställning till kultusministern, som på kort tid försågs med flere tusen underskrifter, och hvari anhölls, att en kyrklig högtidlighet, en tacksägelsefest måtte blifva hållen med anledning af denna glädjande tilldragelse. Biskop Martensen, som på sin tid med. förbigående af den närmaste kandidaten, professor Clausen, blef utnämd af det Örstedska kabinettet till följd af politiska skäl — samma dag som Monrad, Andre och Hall till följd af sin opposition afskedades från sina embeten — och som är en fanatisk anhängare af reaktionen liksom han står i spetsen för det högkyrkliga partiet här i landet, fann det emellertid lämpligt att häremot göra svårigheter. I en embetsskrifvelse till kultusministern framhöll han en mängd . betänkligheter, hvilka i sin intet sägande beskaftenhet visade sig såsom blott svepskäl för en dold opposition; på samma tid offentliggjorde ett kyrkligt blad, som redigeras af en hans underordnade anhängare, en artikel, som man också säkert med skäl tillskrifver biskopen sjelf, och hvari samma lumpenheter framhöllos i den bekanta predikotonen. Detta steg väckte emellertid allmän ovilja. De liberala bladen uppträdde häftigt mot denna till innehåll och form lika förkastliga förklaring; den spaka, menigslösa Berlingske Tidende, som är modig blott då ingen fara är å färde, uttalade sig mot vanan innan saken ännu var afgjord och emot biskopen; ja sjelfva reaktionens villiga organ Flyveposten ansåg det nödvändigt att yttra sig ogillande om den biskopliga agitationen. Denna enhälligheti den allmänna meningen skrämde hierarkien, ty nästa nummer af dess organ kröp till: korset samt sökte slingra sig från hela saken genom att gifva den utseende af att hvad som var sagdt alldeles icke var så illa menadt som det blifvit upptaget och nödvändigt måste och skulle upptagas. Det praktiska resultatet var en bestämmelse från kultusministern, enligt hvilken söndagen den 21 eftermiddagsgudstjensten eller aftonsången skulle firas vid ljus och derföre senare än eljest, hvarvid presten skulle göra en högtidlig tacksägelse för konungens återvunna helsa. H. dd K. M:t har under den 2 dennes bifallit