Aftonbladet – 29 mars 1858, sida 2

Jag önskar han vore död! mumlade han. Ack, om han vore dödb! Så återkommo hans reflexioner öfver dårskapen att han skulle dela med honom de penningar han fick af sin hustru; reflexionerna återkommo med fördubblad styrka, och ban sörjde öfver att det icke var Spuggins som fallit för hans skott, i stället för främlingen. Han tänkte på huru afsides grottan låg, huru föga troligt det var att några efterforskningar någonsin skulle göras der; det behöfdes bara ett enda skott, och han skulle blifva qvitt så mycken oro. Ej underligt att han beslöt sig derför. Småningom närmade sig Amen gården allt mer och mer, till dess han stod midtför boningshuset. Han stannade och betraktade det med känslor, sådana man kan tänka sig hos den onde fienden, då han blifvit förurifven från himmelen och såg tillbaka derpå. Hem, föda, värme funnos der; de han hatade njöto deraf — och han egde intet, Förbannelse öfver dem ! utropade han och skakade sin knutna hand i vanmäktigt raseri. Jag skall bringa elände öfver dem! Ett ögonblick tänkte han tända eld på gården och offra såväl dess inbyggare som rikliga förråd af ull och spanmål åt lågorna; men hans egennyttiga beräkning, att han genom en sådan handling af hämd skulle gå miste om medel att fly till England, höll honom tillbaka. För ett sådant pris var hämden honom alltför dyrbar, och han nöjde sig således med att utösa förbannelser och gnissla med tänderna af raseri. Hänförd af sin passion närmade sig den olycklige mannen boningshuset, omkring hvilket han smög sig lik en ond ande, lyssnade vid hvarje dörr och blickade in genom hvarje fönster, Allt var tyst, icke ett ljud hördes.