Aftonbladet – 27 mars 1858, sida 3

vacker blanchisseusen i nystärkt, bländhvit klädning, som om hon utgått direkte från tvättstugan, och med ett blått florskärp kastadt öfver skuldran och bröstet, — när chären ett ögonblick stannar, samlar sig folk rundtomkring den, för att bekika, behälsa och beundra den lilla mamsellen, — så hela raden af andra vägnar, en sträcka nästan :å långt ögat kan se tillbaka åt Rue de Rivoli, med masker uppklättrade äfven på suffetterna, med fanor och inskriptioner, en med en kolossal bukett midt på framsätet, upprest som en trofå, hög som ett litet träd. Här är det en tjock och gladlynt tvättmadam, hoverande med bara, väderbitna och muskulösa armar; der är det en yngre tvättbaljans adept, kostymerad som vattennymf, förande i handen en förgyld treudd och kastande koketta blickar omkring sig, likt den för manfolk så farliga hafsfrun i sagorna; der är det en mera allvarsam tvätt-etablissemangs-förestånderska, visserligen ej för förnäm att åt festen låna glansen af sin närvaro, men — i sidenmantilj, ljusröda handskar och en neglig med ros-band och en lyx af blommor; der är det en pajazzo i drägt af silfverskir; der en påre noble i krås och stångpiska; der en matros i — mustascher; der en apa, och der en vildman i — grön kaskett. Från vagnarne är ett oupphörligt skratt och skoj, medan trumpetarne i spetsen för tåget låta luften genljuda af dessa för Pariserkarnevalerna alldeles egendomliga fanfarer, och när från en sidogata någon ny vagn anländer för att sticka sig in i filen, blir det en muntration, en salva af ömsesidiga helsningar och ett hviftande med hattar och näsdukar, ty mademoiselle Eugånie från klappbryggan nere vid Quai de FEcole har igenkänt mademoiselle Rose från lavoiren på S:t Martins-kanalen, eller madame Crochet från nordsidan af la banlieu har återfunnit en gammal yrkesväninna från bortom Grenoble. Ty de riktiga stortvätterna, för hvilka hufvudstadens befolkning, i parentes sagdt, antages årligen skatta en summa af närmare 40 millioner francs, hafva sina hufvudetablissementer icke inom Paris sjelf, utan i de små städerna och byarne utanför barriererna; men skråets medlemmar igenkänna hvarandra på böss-skotts afstånd, och fanorna och emblemerna ersätta för öfrigt vid detta tillfälle hvad som fattas i personlig bekantskap. Efter slutad procession, hvilken för öfrigt räckt långt in på qvällen, har man dansat och lefvat litet vildt hela natten. Flera än tvätterskorna och vattenbärarne hafva gjort detsamma; ty det är ett privilegium för la mi-careme att öppna alla stadens femhundra maskeradbalslokaler på vid gafvel för denna natt. Men följande morgon har mamsell Rose eller madame Crochat åter stått bland sina hundratals linneplagg, nattmössor och strumpor, med såpskum upp öfver armarne, eller med strykjernet filande på dessa evigt samma volant-kjolar eller devants de chemise. Förutom midfastan ha parisarne i denza vecka haft den siamesiska ambassaden. Mycket godt på en gång! Den parisiska nyfikenheten -är tillräckligt känd. Häromdagen kunde jag icke utan möda bana mig väg fram under Rivoligatans arkader för en folkskocknings skull, hvars föremål befans vara ett i ett butikfönster exponeradt — piphufvud af, jag medger det, utsökt väl arbetadt sjöskum; följande dag föll jag in i en dylik menniskosamling i Palais Royal; denna gång var det för siameserna, hvilka gått in i en porslinsbod och hvilka man åter väntade ut för att närmare beskåda. Hvar dessa hedersamma siameser visade sig, har en lång kö af till och med rätt närgångna betraktare följt dem i hamn och häl, och en mängd folk har hela dagen stått på lur i den stora portalen till ?Hötel du Louvre? för att få se dem gå in eller ut. På operan har till deras speciela förlustelse gifvits Bronzhästen?, — hvilken, som ni vet, är en ultrakinesisk komposition; — huset var fullt, men vestibulen — höll på att tagas ner. Polisen har mer än en gång måst uppträda till skydd för deras personer, utsatta för en alltför påträngande uppmärksamhet, och ?ambassaden? har verkligen haft skäl att å sin sida här förundra sig icke minst öfver sjelfva dessa infödda parisare?, gapande på en gammal siamesisk nattrock, som på ett verldens underverk, om det än varit äfven mycket annat, som i denna kuriösa stad måst hos dessa asiater göra ett högst besynnerligt intryck. Jag räknar härtill den stora buketten, som Hall-madamerna skyndat att genom en deputation öfverlemna åt de siamesiska excellenserna och öfver hvilket fruntimmersgalanteri jag alldeles icke förtänker samma excellenser om de funnit sig något öfverraskade. I det hela taget och uppriktigt taladt har nela denna siamesiska beskickning icke företett någonting så alldeles extraordinärt märkvärdigt. De ärade ledamöterna af densamma, utspökade i kostymer, hvar och en efter sin fantasi (turbaner, mössor, ett slags runda hattar, allt om hvartannat, likaså kaftaner, jackor, schalar draperade som mantlar, äfven ganska alldagliga paletoter, köpta förmodligen redan i London), ett par af herrarne i töfflor, men de flesta i ytterst europeiska skodon, bildade snarare en maskeradgrupp, än någonting rätt typiskt nationelt. Äfven voro dragen hos de särskilta individerna temligen olika, och det enda någorlunda genomgående tycktes mig vara den mörkbruna hyn och detta svarta, långa hår, glänsande i ett slags indigonyans. Ettannat genomgående karakteristikon? var — smutsigheten; sjelfva de litet bättre opp? tycktes endast ytterst vtliot hafva tvättat sig