Aftonbladet – 24 mars 1858, sida 2

i hvilkas belysning depeschen lästes, men hvilka den kejserliga framställningen försigtigtvis nästan icke alls vidrör. I afseende på den första punkten, är det för hvarje läsare påtagligt, att om syftemålet med depeschen var att fordra skydd emot sådana anslag som Pianoris, Tibaldis och de öfrigas, så fordrade man uppenbarligen dermed en ny engelsk revolution, snarare än en sådan förändring som den, hvilken lord Palmerston föreslog, och hvilken vi alltifrån början uppriktigt understödt. Vi gilla af uppriktigt hjerta den princip, som ligger till grund för lord Palmerstons bill men vi göra det vida mera derföre, att vi tro det öfverensstämma med Englands värdighet och engelsk rättvisa att med ens och på det uttryckligaste frisäga sig från allt slags deltagande för sådana brott, som mördaresammansvärjningar, än derföre att vil anse den skärpning i lagen, som till urbota brott förvandlar en förbrytelse, hvilken tillförene ansetts af lindrigare art, komma att hafva något märkbart inflytande i afseende på förminskandet af sådana förbrytelsers antal. Såsom uttryckande folkets afsky och bidragande att hålla upprätt den legislativa rättvisans bancr, kan denna förvandling verka mycket godt; såsom en varnagel för sådana vildsinta menniskor, som befinna sig i öppen fejd mot hela samhället, kan den ganska litet uträtta. Hvad innefatta nu i sjelfva verket de franska klagomålen mot England? Endast det, att i ganska många fall ha mordförsök och väåldsgerningar blifvit föröfvade af landsflyktiga personer som senast kommo från England — alldenstund ingen annan tillflyktsort fanns, dit de kunde begifva sig. Men att de anslag, hvilka de bragte till utförande, voro uppgjorda i England, derpå finnes absolut fntet bevis, med undantag endast tti det nyligen timade fallet. Ty att Mazzini betalte Pianori blodspenningarne, är icke bevisadt; detta hettes visserligen ha blifvit ådagalagdt vid den franska undersökningen, men hvarje engelsman vet, att i sjelfva verket ingen bevisning förebragtes, som skulle hålla profvet mot ett aldrig så litet skarpsinnigt korsförhör. Hvad är således verkliga meningen med alla dessa fakta. som vi finna uppräknade i den franska framställningen ? Endäst och allenast den, att några åtgärder borde vidtagas för att hindra personer, som inom sig hysa farliga afsigter, att lemna Englands kuster för att begifvå sig till Frankrike. Hvilket system skulle kunna lyckas, eller rättare, hvilket skulle kunna ens försöka detta — ty intet spioneri, huru närgånget och ihärdigt som helst, skulle förmå det — annat än ett sådant, som helt och hållet prisgåfve engelska frihetens princip? Vi skulle hafva att inviga en misstänksamhetspolitik, att organisera en uppsyningsmannakår. hvars medlemmar det skulle åligga att följa de politiska företeelserna i utlandet och formera bekantskap med alla de fattiga utländningar, som hvimla på våra gator. Ingenting, som vi kunde göra, kunde förhindra Pianori från att köpa pistoler i London och fyra af dem i Paris; icke heller kunna vi fatta huru denna eller någon dylik hindelse kan ha något det ringaste att göra med de pligter, som åligga engelska lagstiftare. Om en -sammangaddning till föröfvande af ett brott uppdagas, bör den utan tvilvel strängt straffas; men att ställa oss till ansvar för det att vi icke använda all flit att utspana till oss kommande utländningars hemliga planer, är helt enkelt att ställa oss till ansvar för en grundsats, som i långliga tider varit den välbetänkta grundvalen för Englands politik. Det finnes ett annat slags i Frankrikes ögon brottsliga handlingar, på hvilka den franska framställningen fäster uppmärksamhet, och hvilkas förhindrande eller bestraffning skulle inrebära enahanda totala revolution i Englands vanor och lagstiftning. Der talas om ett cafe vid Temple Bar, benämdt Discussion Forum, hvarest en gång denna fråga diskuterades: Är konungamord tillåtet under vissa omständigheter ? Detta öfverläggningsämne var, enligt hvad det påstås, offentligen anslaget och afhandlades offentligen. Samma abstrakta fråga har, såsom vi tro, ofta varit behandlad på studenters talöfningssammankomster, hvarvid vigtiga beslut af olika syftning, ömsom jakande och nekande, vid diskussionens slut blifvit efter omständigheterna fattade. Äro väl dylika saker — dylika befängda abstrakta frågor, hvilka hänföra unge män att öfverflöda af en glödande vältalighet och icke ståi något sambar.d med det engelska folkets praktiska lif — förtjente af någon uppmärksamhet, eller böra de personer, som diskutera dem, förföljas för en ömtålig gränhes skull? Författaren af den franska flygskriften kan svårligen fatta, af I.uru oändligt ringa betydelse dessa abstrakta frågor äro i England. I stället för att vara en näring för högförräderiet, utgöra de endast en säkerhetsventil för den råa tanken och den upphettade fantasien. Tror väl författaren, att en man, som i sitt hjerta rufvar på mord, skulle gå att diskutera dess moraliska halt på ett discussion forum vid Temple Bar?? Att fästa någon uppmärksamhet vid och förbjuda sådant kunde möjligen just reta sysslolösa och vilda sällar att skrida till brottsliga gerningar, men skulle deremot säkerligen icke förstöra fröet till utländska sammansvärjningar i England. Då mordiska sällar beslutit skrida till handling, utgifva de icke någon flygskrift om lhaÄanunnarmArd Kllarn fruclkaffa in Amtt rtae ha