Aftonbladet – 24 mars 1858, sida 2

vändig för H. M. konungens hvila, göra nåson förändring i sin höge faders rådgifvareversonaln, och om än det förnämsta af de ågor, för hvilka den nuvarande konseljen, ned undantag af en, hade satt sig i spetsen, nremligen religionsfrihetsfrågan, vid riksdagen fallit, så är hvarken Sverge något England, eller den svefiska styrelsen någon ministerstyrelse, som behöfver resignera för en komplottbills genomfallande. Icke ens kontrasignanter af förslaget anse vi, enligt våra konstitutionella vanor, behöfva taga illa vid sig för en sådan sak. En regeringspropositior ir hos oss helt simpelt en fråga af den ena statsmakten, som den andra besvarar med ett ja eller ett nej, och dermed är den historien all. Men om ingen af konseljens öfriga leda-möter, enligt denna ogenerade uppfattning af våra konstitutionella förhållanden, behöfver af en så betydelselös sak som ett misstroendevotum från representationens sida låta förmå sig att resigtiera, så behöfver ecklesiastikministern det :llraminst. Har han blott sitt stånd bakom sig, så kan han tryggt och lugnt trotsa opinionen, både landets och riksdagens. Det är ståndet och dess intressen han är tillsatt att bevaka, och så länge han, utan att svinka, fullgör denna skyldighet, kan han vara säker på sin plats. Det gör då alls ingenting till saken att en proposition aflåtes till ständerna i en religiös lifsfråga, om hvilken konungen och alla hans rådgifvare äro ente emot ecklesiastikministern; det betyder intet, att de begge folkvalda stånden till dess hutvuddel antaga nämde proposition med någon: modifikation; att alla riksstånden fordra em revision af en af honom nyligen utarbetad skolstadga. Han har tillräckligt god helsa att det oaktadt stanna qvar, ty om han ock saknar representationens och landets förtro-ende, vet han att ståndet ser honom med nöje på den plats han innehar. Att han är ditkallad för att, jemte vården om de kyrkliga angelägenheterna, främja ett annat af hela landets dyrbaraste intressen, dess undervisningsväsende, och utveckla det i en sart upplyst och tidsenlig anda, derom tiger visligen vår författare. Men må läsaren sjelf döma. Sedan han förklarat ryktet om en förändring i konseljen sakna all trovärdighet, yttrar vår författare: Det allra barockaste och orimligaste af dessa ryke ten är dock det, att statsrådet Anjou, just den ende af rådgifvarne, som visade ej mindre att han stod på fast och sjelfständig botten i förutnämde fråga, utan ock att han ensam rätt uppfattat landets tänkesätt, skulle resignera. Nog begrips det, att Aftonbladet gerna skulle se, att det kraftiga värm och den säkra garanti, svenska kyrkan eger i hr statsrådet Anjous humana men fasta hållnirg vis ä vis frikyrkoanspråken, finges undan. Men det är temligen oförskämdt att ifrågasätta den mans utträde ur konseljen, som visat sig der mer än någon aunanm uppbäras af landets opinion just i sitt fack. Kanske: är det de religionsfries mening att med hr Anjous utträde man ännu en gång skulle -slunga svenska kyrkan och presterskapet i ansigtet en major eller öfverste till dess chef, lika aktningsfullt som det skedde 1844; men vi hoppas den tiden är förbi. då. sådant vidare lärer hända, om man vill göra något. afseende på ett helt riksstånds mening. Väl må det vara sant, att det troligen icke skulle vara någon stor uppoffring för hr Anjou sjelf att, som Svenska Tidningen uttrycker sig, återgå till en älskad plats, omstrålad både af vänners och vedersakares politiska aktning,; men det var icke för att njuta af lugn och beqvämlighet som hr Anjou lät förmå sig att ingå i konseljen, utan för att tjena sitt fädernesland. Och det har han gjort så, att ingen man i Sverge är mera uppburen af den kårs tillgifvenhet och aktning, som han inför tronen representerar, än hr Anjon. Och då vore det väl det besynnerligaste i verlden om han, för ett eller annat obetänksamt ord af någon religionsfri, uppblåst, bornerad ledamot i borgareståndet under riksdagen skulle låta förmå. sig att afgå från en plats, der kyrkans målsmän enhälligt önska hans qvarblifvande, och der utan tvifvel hans afgång under nuvarande förhållanden skulle vara nära nog oersättlig, isynnerhet då man har temlig visshet att någon religionsfrihetsproposition: icke så snart lärer, efter den gjorda erfarenheten, komma att förnyas. Artikeln behöfver inga kommentarier. Endast några ord. för dem, som möjligen ej känna anledningen till den heliga fasa vår författare uttrycker vid blotta tanken att en öfverste eller major skulle slungas presterskapet i ansigtet. Vår nuvarande konung insatte vid sin tronbestigning till chef för ecklesiastikdepartementet en f. d. militär, numera landshöfdingen i Westerås Silfverstolpe. Det upplysta nit och den kraft, hvarmed denne sökte genomföra en reform i vårt skolvä-sende, och den impuls han derigenom gaf till det bättre sakernas skick i detta hänseende, som nu, trots allt motstånd, börjar göra sig gällande, ha våra prelater aldrig kunnat glömma. Med en riktig instinkt anande att med deras inflytande öfver skolan nära samrmanhängde deras välde öfver kyrkan, ha de, alltsedan den hos dem ej mycket mindre impo-puläre Genbergs afgång, genom sin primas lyc-kats få ecklesiastikportföljen anförtrodd åt per-soner, som voro antingen lydiga redskap åt pre-laturen och trogna uttryck af dess önskningar, eller för svaga och för sitt ernående af makten af den alltför beroende, att mot densamma kunna intaga en sjelfständig ställning. Men kapitlet är rikt, och vi torde snart till detsamma återkomma. — — Sv. Tidn. hade i förgår åter en lång artikel i tvisten om borgmästaren Stolpes bekanta yttrande i hans testamente till Arbogar. En god del af denna artikel upptages dels af en bevisning, att hr Stolpe var kompetent till den nya befattning han erhållit — något som: Aftonbladet aldrig bestridt —, dels af ett för-