Aftonbladet – 22 mars 1858, sida 3

Våra läsare, påminna sig säkert hur -grund-; ligt skulden blef betald. Den unga squiren frågade mig, då arrendator Bent gått efter att hafva mumlat någrahotelser om hämd — om han brukade slå mig. Jag svarade ja. Aldrig, skall jag glömma hans, svar; de orden voro de skönaste mitt öra någonsin lyssnat till. ; . Han skall icke göra så mera, sade han, ty jag skall taga dig i min tjenst. Jag är ej rik, Georg)y tillade han, ty, som du vet, har min fars testamente till en del ställt mig i beroende af min brors välvilja, men vi skola nog reda oss bra tillsammans. Jag behöfver ej säga att jag med största tacksamhet mottog tillbudet, Jag kan så väl fatta .era känslor,, sade vår hjelte, hvars hjerta svällde af stolt glädje vid det entusiastiska beröm, hvarmed Georg talade om hans far; Walter Herbert gjorde aldrig en. god gerning endast till hälften, återtog den; senare. Jag följde honom: genast till herregården; der han var, ända till dess tiden var inne ätt begifva sig till universitetet, då han tog mig med sig dit. Dessa voro de lyckligaste dagar i mitt lif, Haf blott litet tålamod5, . tillade han, jag kommer snart till de händelser, som ni naturligtvis är högst intresserad att höra. Då de långa ferierna inträftäde, reste min herre. till en prest i Cumberland, för att läsa för honom. Han var en ganska lärd man, som egde stora kunskaper ur böcker, men föga kännedom om verlden; annars skulle han visserligen icke tillåtit sin elev vara hans enda dotters, Lucy Merryweather sällskap på hennes promenader. Jag förutsåg allt, men det tillkom ej mig att göra ngt föreställningar. En af hans åhörare rodnade häftigt. Sir Walter kände att det namn, han hört, var