Aftonbladet – 20 mars 1858, sida 4

Rättegångsoch Polissaker. Hela förmiddagen i dag har inför rådhusrättens tredje afdelning ransakning för slutna dörrar forttts med för brott mot 59 kap. 3 missgerningsalken häktade och tilltalade svarfvaremästaren V. Westman och dess syster Elisabeth Westman. Selan båda de tilltalade under djup ånger öfver sitt orott vidhållit sin frivilliga bekännelse, hafva i dag itta vittnen afhörts, bland hvilka tvenne bestämdt ntygade, att de för flere år sedan sett syskonen Westman föröfva brottet. De tilltalade förklarade, utt som de noga kände att de förverkat sitt lif, de wmera icke hade någon högre önskan än att snart å dom för att genom det straff, som kommer att irabba dem, försona sig med både Gud och samhället. Åklagaren, stadsfiskalen Kock, kommer nästa ördag att afgifva slutpåstående. Westman är 46 xch systern 37 år gammal; begge födda i Skellefteå. — T onsdags förmiddag afrättades å Daga härads ifrättningsplats, nära Nyköping, skomakaren Carl Petter Brunfeldt, hvilken jemt två år i dag sedan på tt grymt sätt mördade. en dalkulla för att åtkomna henne tillhöriga 60 rdr. Brunfeldt, som var 28 rr gammal, hade två gånger hos K. M:t begärt förskoning från dödsstraffet. — Från Nora berättas i Nerikes Allahanda den i7 dennes: En boende från Kils socken blef på hem-ägen från Nora natten till tisdagen i förlidne vecka .f en karl från Wermland öfverfallen och slagen :amt derefter beröfvad omkring 200 rdr. Vermlandvingen, hvilken efter bondens uppgift skulle heta Nils Andersson och vara från Sune socken, hade åsett, att sonden emottagit pengarne i Nora. Han hade selan bedt att få åka med bonden och :trakterat hoaom med bränvin, samt gjort detta ytterligare på ett ställe vid vägen, der de qvardröjt, ända tills natten inbröt. Då de sedan kommit ut på vägen i skogen vid Källarhalsen, hade han kullstjelpt åkdonet och lagit bonden; men då han icke fick reda på sedelsoken, ackorderade han med bonden, att om denne :åfve honom 10 rdr bko, skulle han (bonden) få vara fred. Bonden bade nedprutat summan till 10 rdr :gs, hvarom de blifvit öfverens. Då bonden upptog lånboken för att liqvidera, ryckte vermländningen illa penningarne från honom och tog så till flykten. Begär till ett par stöflor, eller: hvad kunna 3 upphittade vedträd och några qvistar granris uppskattas till? Under denna öfverskrift meddelar Barometern föl jande insända berättelse: Vid innevarande års vinterting med Södra Möre härad hade rättaren eller, rättare sagdt, inspektoren fsaesson på Wärnanäs säteri instämt garfvaren Ekdergs i Djursvik fjortonårige son för skogsåverkan ati den säteriet tillhöriga skogen. Då målet pårovades, framträdde parterna personligen. Gossen berättade, att han under år 1857 var af sina föräldrar anbefald att resa till ett mälteri, för att hemta 1 vunna och 24 kappar malt. Vid hans bortresa bad modren honom, att på hemvägen genom Wärnaby skog bryta litet granris till 2 eller 3 viskors storlek, hvilket gossen lofvade fullgöra. Kommen på hemägen, möter han på skogen 3:ne ökar med famnsed; kommen ett litet stycke längre fram, ligga der vå landsvägen 3 st. vedträd, som körarne hade tapvat, dessa upptager gossen och lägger på lasset. — Och nog händer det ofta den resande att få se sådåna tappade vedträd ligga på landsvägen utan gagn. Derefter bryter gossen litet granris på närliggande vuskar och lägger det på lasset, hvarefter gossen i romål försäkrade att han icke hade hvarken yxa ller knif med sig. Med detta erkännande kunde Isacsson icke åtnöjas, utan framdrager han 7 (säger ju) st. vittnen, för att aflägga vittnesmål i denna igtiga sak, hvilka alla framträda till. tingsbordet ch aflägga ed. Hvar för sig hörde, kan icke något -ittne på sin ed betyga att de sett gossen taga nåzon ved i skogen; men då de mött eller sett honom, rade han 2 eller 3 vedträd samt litet granris på asset. Ett vittne, som genom ett fönster såg hoom, tyckte att han hade äfven litet tallris, i storek af en ugnsqväst, och granris i mängd af 2 eller 3 viskor. Domaren tillfrågade nämden hvad värde zedträden och riset kunde uppskattas till. Då blef. svaret: att vedträden kunde högst uppskattas till 3 sk, rgs eller I sk. trädet och riset kunde icke något -ärde åsättas, emedan på landet aldrig något afeende fästes, då så litet hemtas. Domaren yttrade nu, helt förtrytsamt, till kärande varten: Hr Isacsson, det kan aldrig vara den hu-. nane kapten Mannerskantzs vilja att en sådan lumenhet skulle dragas inför rätta.Och äfven ibland vämden samt hela tingsmenigheten hördes ett sorl f ovilja. Det märkvärdiga af saken är ändtligen let, att hr Isacsson har tillbjudit gossens fader, garfaren Ekberg, att ingå förlikning om detta oförlikeliga rättegångsmål emot det, att han till hr Isacson lemnade läder till ett par stöflor, eller åtmintone så mycket, att han kunde få ett par sådana örskodda. EmeNertid har det icke burit sig bättre, än att ar Isacsson hade vid sistlidne hösteting instämt gosens äldre broder för samma sak; men som denne cke var den rätta personen, så måste Isacsson till 10n0m erlägga 5 rdr bko i rättegångskostnadsercittring.