Aftonbladet – 20 mars 1858, sida 3

Hennes kinder blefvo likbleka. Hon rörde läpparne, men utan att kunna frambringa ett ord, och stod så, liksom förstenad på samma plats, liksom enbäfvande fogel, tjusad af skallerormens blick. : Bofven fröjdade sig öfver hennes ångest. Amen! hviskade hon slutligen. Ahl! Du har icke glömt mig? utropade den förre med ett hånfullt leende. Nej, nej. Vore jag äfven blind och lam — kunde jag också räkna flera år än sorger — aldrig skulle jag kunna glömma dig. Tillgifna varelse mumlade f. d; klockaren. : Men komp, tillade han, detta är ingen passande plats för hvad jag har att säga dig. Jag vill ej att några nyfikna ögon skola se vårt möte. Följ mig. Hvarthän ? Hvart jag behagar, svarade barbaren; är du icke min hustru ? Ämnar du mörda mig?2 Hvad skulle jag vinna med det? frågade hennes man. Om jag ville hafva ditt lif, kunde jag lika väl taga det här. Nej, jag behöfver din hjelp., ; Jag vill ej lemna gården, svarade Martha med osäker röst; jag är i säkerhet, endast — ; Hennes förföljare lyfte sin bössa, och de vägrande orden dogo bort i en svag klagan på hennes darrande läppar. ; Amen skrattade. Du vet att jag inte låter skämta med mign, sade han och pekade med detsamma. på en tät trädgrupp, som verkligen skulle hindra dem att blifva sedda från gården; dit med dig, om du är klok; det duger ej att gäckas med en förtviflad man., I Martha lydde. ; Se sån, fortfor han, då de uppnått den plats han bestämt för deras samtal; för att