Aftonbladet – 20 mars 1858, sida 2

— —rr— ----— ren på det högsta öfverensstämde med honom. Äfven han längtade tillbaka till civiliserade menniskor — ej för deras förädlande inflytande, utan för deras laster. Med penningar kunde han skaffa sig utväg att återvända till England; ty i Australien, såsom i moderlandet, är det få hinder, som icke kunna besegras genom guldets makt. Det finns en viss klass menniskor i Sidney, som åtaga sig att skaffa förrymda brottslingar ut urlandet, emot ett naturligtvis ganska högt arfvode, och det visste de samtalande ganska väl. Jag bryr mig icke om gården eller att stanna qvar här, sade Amen; England är rätta landet för mig. För mig med, tillade Bill. Hvad jag skulle svänga mig i London! Jag lofvar, att icke en enda polisbetjent skulle känna igen mig. Jag undrar just huru alla de gamla gossarne må nu för tiden? Och Bet sedan, jag trodde att jag skulle få höra af henne här; men hon är dem för slug, hon. Kanske är bon omvänd? anmärkte hans kamrat. Bofven stirrade på honom en stund, för att öfvertyga sig att han icke skämtade, och utbrast sedan 1 ett rått skratt. Omvänd! upprepade han. Herre Gud! hvad ni ändå har litet reda på hur det går till. Det är svårt för en karl att förbättra sig i England — för en qvinna är det omöjligt. Hvem skulle vilja hjelpa henne? Hvem vill tro henne? Hvem vill taga henne i sin tjenst? De skulle rynka näsan åt henne på arbetshuset; men Bet är en för dugtig flicka att vilja dit; då föredrar hon fängelset; der är inte hälften så ensligt, och bättre föda får man också. Visst är presten svår att stå emot i början, tillade han, då dessa minnen trängde sig inpå honom, men det går lätt, det med, bara man blir litet Van.