Aftonbladet – 20 mars 1858, sida 2

ych den ödmjuka resignation, med hvilkenn innu den stora mängden af hennes medlem-ö mar böjer sig under hvarje kyrklig myndig-11 het, kan hon ej annat än betrakta med afund. I e Mot hvarje annat kyrkosamfund, i hvilket jä dehna underdånighet ej mer är att finna ochr icke heller uti dess egna fundamentalartiklar it är inskrifven, är hon hätsk. Men emot intet, t knappast ens mot den olyckliga preussiska jc unionen, visar hon dock sådan hätskhet som f mot den evangeliska aliansen. Hon skyr tillls och med icke att påbörda densamma de mest, förnedrande afsigter. Den har i hufvudsaken 1 samma ändamål som Rom, påstår hon. Romp, säger hon, vill herrska i och genom kyrkan; 1 sekterismen och liberalismen åter på kyrkans ! ruin; de båda hvarandra motsatta makterna i hafva således hufvudsaklizen samma ändamål, l: fastän medlen och formerna äro ölika. Denl) evangeliska alliansen är numera den sistnätnide I 1 maktens förnämsta verktyg, och denna före-! nings stora möten äro de lysande tillfällen, då ! hon inför verlden ådagalägger sin betydenhet, då hon tillkännagifver sig vara mensklighe: tens räddarinna från allt mörkrets öfverväldes s då hon särskilt med en ödmjuk värma slu: ter kyrkan i sin famn och gifver henne — I! Judaskyssen. Orsaken till denna hätskhet är lätt funnen. Ehuru evangeliska alliansen, såsom af dess nio fundamentalartiklar visar sig, fullkomligt hyllar den gamla ortodoxien, så är dock redan det ett brott uti Svensk Kyrkotidnings ögon, att hon eftergifvit något af den gamla ofördragsamhet, hvarmed hvarje kyrkosamfund förskansade sig mot hvar och en, som afvek ens i det ringaste från dess gamla läroformer. Änskönt fasthållande vissa dogmer såsom fundamentala och såsom vilkor för inträde i alliansen, så har hon, i det hon upptager till medlemmar män af olika konfessioner och i någon mån afvikande lärosatser, i sjelfva verket omfattat en ny princip. Ty härmed har hon medgifvit, att något finnes, som står öfver de dogmer, som ett kyrkligt samfund i något visst tidsmoment har antagit, samt att en kristlig anda och en verklig kristlig gudaktighet kan finnas äfven hos sådana, som afvika i någon mån till sina lärobegrepp. Men för det andra kan den broderliga föreningen af sådana, som hysa i någon mån skiljaktiga lärobegrepp, svårligen annat än leda till ett ömsesidigt utbyte af tankar och åsigter samt till ett allvarligt studium af skritter, som tillhöra äfven andra kyrkobekännelser. Detta gör, att folk omsider börjar vakna ur sina religiösa fördomar. Bindeln ryckes från deras ansigte, de börja läsa sitt nya testamente med sina egna ögon, de börja ransaka det fritt och oberoende af hvarje kyrklig myndighet, och härigenom kan icke fela, att de ju börja bättre inse och behjerta, hvari den sanna kristendomen består. Äfven på det kyrkohistoriska studiet och den teologiska forskningen kan detta icke annat än öfva en sund och välgörande inflytelse samt derigenom leda till pröfning af sjelfva de dogmer, åem man tillförene på kyrklik auktoritet har antagit. Att äfven evangeliska alliansen redan i någon mån har medverkat till ett dylikt välgörande resultat, visar en vid mötet inträffad episod, som vi anföra med Svensk Kyrkotidnings egna ord: En pastor Krummacher (icke den genom sina skrifter frejdade) berättade en dag, att han i Potsdam ett par dagar förut sett riddaren Bunsen och Merle dAubigne omfamna och kyssa hvarandra, hvilket gjort honom obeskrifligt ondt. Fordom hade han sjelf akTtat Bunsen högt, men alltsedan denne genom sina två sista böcker, Zeichen der Zeit och Gott in der Weltgeschichte, afgjordt gått öfver på otrons sida, kunde han väl beklaga Å honom, men icke stå med honom i någon geI menskap. Alliansen måste ju vara trogen I sina nio artiklar och lika säkert göra front I emot rationalismen som emot romanismen och konfessionalismen. Han hade derföre begärt af Merle dAubignå en förklaring öfver omÅ famningen och fått till svar, att M. och BunIsen voro gamla vänner, att sedan affallet en I brytning dem emellan visserligen egt rum, il men att vänskapen åter upplågat då de återsågo hvarandra, och att man slutligen borde lägga väl märke till, att det var B. som först omfamnade M., icke tvärtom. Dessa omständigheter ansåg sig berättaren böra för bröderna framlägga. Men bröderna på venstern tyckte icke om en sådan ömtålighet. Dr Schottmann från Zrnzrich uppträdde genast med det tillkännagifvandet, att det alldeles icke skadade, om någon förnekade de nio artiklarne, ty dermed vore man ej utesluten ur alliansen. — Ebioniterna hade haft ett långt mindre utveckladt begrepp om Christus, än det Bunsenska, och ändå hade Origenes icke förklarat dem för kättare. Pastor K. hade alldeles misstagit sig om alliansen, om han trodde henne vilja utesluta den fria vetenskapens män. Uppmuntrad af sådana ord förklarade brodren Simon helt öppet, att han för sin del icke kunde underskrifva de nio artiklarne och vore ändå en medlem af allirlansen. Tviflet kunde ock betraktas såsom en passande föreningsprincip. Så stucko vid de flesta tillfällen under mötet de hästhofvar fram, som i en närmare eller fjermare framtid skola trampa denna tillkonstlade allians i stycken. De flesta bland våra läsare skola säkerligen icke behöfva upplysas, hvem denne riddare Bunsen är, mot hvilken detta anfall af den mest oförsynta och råa ofördragsamhet blifvit riktadt. Han är nemligen, ehuru icke prest, utan f. d. preussisk minister i London, icke destomindre en af Tysklands mest frejdade teologer och skriftställare. Han är en man, som på det innerligaste och djupaste är ge-—— BL dt SE nd PE pole ff mo ff