Aftonbladet – 20 mars 1858, sida 2

tar er. Ni måste försöka att träffa henne ensam. Det blir svårt. Ingenting är svårt, bara man har beslutsamhet. Är hon omgift? Åh nej! svarade den förre; dertill är hon ett alltför stort våp. Den fjollan är gudfruktig och har såna der barnsligheter för sig.s Ficktjufven nickade förnöjd. Hon bor hos sin broro, tillade Amen Corner. 8 Rår han om gården ? frågade kamraten. Jag tror det. Är han gift? Han har varit det; han har åtminstone en son — den der unge skälmen, som ni känner. Men han är säkert i England, och alldeles ur sigte för oss. Jag önskar han vore här,, sade bofven med sammanbitna tänder, jag kan inte dö, förrän jag fått hämnas på honom. ,Icke jag heller, sade Amen. Nåväl!; sade den förre, efter någon besinning, det förefaller mig, som om vi nu ändtligen skulle få trumf på handen. Jag har alltid tänkt att de skulle komma till slut, ty det är ingen väg så lång att den ej kröker sig till slut. På denna sunda anmärkning svarade hans kamrat endast, att trumfen hade kommit, och att allt hvad han nu önskade lefva för, var att hämnas. Och ganska naturligt är det-, utropade Bill Spuggins, i ett hastigt anfall af sympati. Jag har aktning för den karl som har ruter i sig. Låt oss nu sätta oss ned här, tillade han, och tala förtroligt om saken. Ehuru Amen Corner hade ett stort förakt för sin väns brist på hyfsning, hade han den djupaste aktning för hans slughet, som visat sig vid mer än ett tillfälle, isynnerhet vid de