Aftonbladet – 19 mars 1858, sida 3

af andra, som den, hvilken genom adresserna uttalade sig, framför allt-om man icke gifvit den .en sådan publicitety som den — antagom genom misstag — dock verkligen erhöll genom det officiella bladet. Det gifves nemligen i Frankrike ingen ömtåligare sträng att röra vid, än det gamla nationalagget mot England, och pusta endast aldrig så lätt på denna aldrig slocknande brand, om en timma är det en vulkan i lågor! Äfven om det varit lätt nog att ana detta förhållande, tillstår jag, att jag dock icke utan öfverraskning ndar dessa sista veckor gjort den erfarenheten på huru svag tråd hela denna fransk-engelska vänskap hänger. Den stora expositionen, vapenbrödraskapet på Krim och i Östersjön, nu senast de gemensamma bedrifterna i Kina, den med hvarje dag lättade och ökade trafiken mellan Kanalens båda kuster, statsmännens -empresserade handslag, tänkares och författares välvilliga sträfvanden till åstadkommande af en verklig grannsämja mellan de-båda stora folken, intet har — om man skall vara rätt uppriktig — åtminstone på denna sidan la Manche — förmått att tillimtetgöra inom en stor massa af befolkningen vissa gamla antipatier, inbitna fördomar och äfventyrliga. tendenser. Inom just militären är detta händelsen framför allt, Jag har varit i tillfälle att om saken språka ej blott med yngre och mera hetlefrade officerare, men äfven med äldre och mera erfarna. Jag vet verkligen icke, om de förra genom sitt varmare blod äro de i denna punkt mest ohandterliga, eller om det är de senare genom sina gamla erinringar och hvad: de kalla oafslutade räkenskaper från år 1815. Nog af, hvad som är faktiskt är att jag hört begge slagen med en mun uttala sin alldeles: oförblommerade förtjusning i tanken på en vacker landstigning (urie belle dåscente) i England, och-jag har senast i går hört med mycket allvar debatteras den samvetsfrågan, hur man skulle bete sig i Kina, i fall underrättelsen dit en. vacker dag inginge till -de förenade flottorna om att krig blifvit förklaradt mellan Frankrike och England, Petta är de vänner, hvilka dock för icke så fasligt längesedan blandat som fosterbröder sitt blod med hvarandra mot den gemensamma fienden under Sebastopol, och på hvilkas peviga, allians verlden ännu i dag tror som på sin katekes. Jag uppehåller mig här alldeles icke vid kapitlet om huru mycken öfverdrift som nu ligger i detta förfärliga cBerserkerwuth, om huru mycket som häraf får skrifvas på ögonblickets tillfälligare uppblossning o. s. V., och jag medger att jag äfven hört en, en enda, af de militärer, med hvilka jag talat, sjelfmant återkomma till den reflexionen, att saken dock knade ha sina betydliga svårigheter, att Englands ressurser med äfseende på flytande fästningar,till sina kusters försvar verkligen vore sådane, att de förb— engelsmännen nog på det hållet vore oåtkomliga och invulnerables,; (ty värrl) men det är och blir dock en sak att tänka på, att en dylik mot det aällierade folket allt framgent afvog anda här existerar, aft denna anda mycket lätt ännu i dag skulle kunna uppblåsas till en storm, att fransmännen till stor del ännu alltid betrakta engelsmännen som. sin evige fiender — jag har hört just detta uttryck — och jag vå velat fästa er uppmärksamhet på de ytterligare svårigheter, som blotta existensen af ett dylikt mot all vänskaplig uppgörelse fiendtligt element nödvändigt måste bereda de politiska stormännen med hänsyn till -biläggahdet af tvistefrågor; redan förut temligen krångliga att tagas med. Vore den närvarande kejsaren den man, som läte sig af en blind passion ledas, han behöfde: icke mer än lyfta sitt finger i vädret, för att måhända mängden skulle vara färdig att vilja försöka rena galenskaper; för atticke drifva det, till ett dylikt skyhögt vanvett, skall han naturligtvis uppbjuda allt; men för att å andra sidan lugna ugland; kan han — jag frågar blott — undgå att göra förr eller senare en eftergift? Och då, skola ej åter alla dessa brushufvuden, hvilka, mindre för hr Orsinis skull än af allmännare, djupare liggande grunder, hoppats att nu vore stunden kommen att tukta det trolösa Albion, skola ej dessa -finna sig till den grad svikna, att deras missnöje till någon del vänder sig mot — den hand, som återhåller dem? I sjelfva verket, förhållandena hafva här blifvit på ett sällsamt sätt invecklade. Ett attentat sker; det faller plötsligt som en ljungeld på en solskensdag. Man begagnar här tillfället att för verlden proklamera sin oumbärlighet; och man hastar att af England fordra garantier för att för framtiden ingen far-. lighet för det bestående härstädes må derifrån vara att frukta; denna fordran understödjes af ett slags kaserndemonstration, om icke annat, Derpå svarar det engelska folket: Vi gilla lika litet attentatet af den 14 Januari som, vi i allmänhet gilla något attentat, af hvad slag det vara må; men vi hafva icke påtagit oss och ämna icke påtaga. oss att vara : police-men för hvarken den ene eller den andre, utom för oss sjelfve; vi ämna icke stå på lur för att vaka för främmande monarkers lif och lugn; vi sköta oss, sköt ni er! — Vi Kafva i sin tid icke gått patrull för Ludvig Filip, då hans rtegemlente hotades af t. ex. Boulogne-landstigningen; vi; anse oss icke mera Tallade nu att stå på post för någon: annån, — Men, repliceras det, förhållandet : är annorlunda i närvarande: speciella fall; : märk — vår oumbärlighet för verldens lugn! — Detta ären fråga, hyilken vi här ej afhandla, yj tåla om principer, är Englands sista ord. Nå väl, der står man nu. Frankrikes nuvarande herrskare är, som jag redan sagt, en alltför kallblodig och öfverläggande I. man för att låta sig frestas att vädja ti det: vådliga medel, som de famösa militäradresserna. mindrevälbetänkt på oekat, och hanä inser utan -tvifvel fullkomligt, att i fra le ve ve. a vn avd oo Kna