Aftonbladet – 18 mars 1858, sida 3

åeremot hr H,. Cavallius nu föreslår åt litteratören en lön af 1300 rdr, för hvilket dennes verksamhet naturligtvis skall. komma att tagas dubbelt i anspråk och bereda direktöreh dubbel: lättnad. Ytterligare finnes, alltsedan baron Bondes tid, hvad icke förut fanns: två regissörer, af hvilka den ene förr var styresman för scenen och nu lärer hafva så godt som ingenting. att göra, annat än den föga maktpåliggande utskrifningen af affischer, kallelselistor o. d. Äfven denne förste regissör, alltid disponibel, lärer således kunna räknas till direktörens biträden. Sammanlägger man de föreslagna lönerna åt direktören för den ekonomiska förvaltningen, styresmannen för scenen, litteratören och förste regissören med lönen åt direktören för den sceniska förvaltningen (hr Cavallius), och räknar man dertill boställe och ved för de begge sistnämde, så får man ett facit af 16.500 rår, som kongl. teaterns direktion kostar, i stället för att den fordom kostat dels 4300 rår, dels 6000 rår, dels (under öfverste Backmans berömliga förvaltning) 3900 rdr, dels (under friherre Hugo Hamiltons lika lyckliga fyraåriga regemente) 4300 rdr, dels (under hr Schybergs) 4050 rdr. Ingen, icke ens den nuvarande intendenten sjelf, lärer dock föreställa sig att kongl. teatern au, då direktionen och de, som sköta den sceniska förvaltningen, tillsammans föreslås att få 16.500 rdr, står i artistiskt hänseende på långt när så högt som för 15 å 20 eller ens för 10 år sedan, då förvaltningen kostade blott fjerdedelen häraf. Hrr Westerstrand, Backman, Schyberg m. fl. — fastän icke litteratörer ex professo — skötte sjelfva den litterära befattningen och med den nuvarande förste regissörens tillhjelp äfven styresmannabefattningen öfver scenen. Allmänna tanken är att man ännu ej sett några bättre frukter af att den nuvarande styresmannen kastat ifrån sig sina föregångares bördor. För intendenten sjelf, han må vara hvem som helst, blir det naturligtvis ganska angenämt att slippa läsa pjeser och leda repetitionerna, och blott bli ett slags representerande hederspresident i det stora kollegiet. Således, om chefen, såsom nu tyckes vara fallet, icke gör någonting annat än representerar sitt verk, såsom den 1. v. teaterstyrelsen särdeles gerna anser och kallar teatern, då blir 6000 rdr jemte boställe och ved onekligen alltför mycket, och deraf borde en del afstås åt styresmannen för scenen samt litteratören. För en chef åter, som icke tager sysslan såsom en sinekur, är, i vår tanka, ofvannämde anslag icke för stort. Jemte förslaget till reglering af teaterns stat har blifvit till teaterns sujetter kringsänd en uppmaning till de högre lönade att afstå en del af sina inkomster till förmån för de mindre väl lönade och för konstens bästa. Man skulle häraf möjligen kunna draga den slutsatsen, att teaterstyrelsen ämnar sjelf föregå sitt verk med godt exempel i detta hänseende. Vi ha dock ej den naiveteten att tro, det någon af kongl. teaterns artister godvilligt afstår från ett enda runstycke utan annan motsvarande fördel. Vid den brist på varmare konstnärlig anda och entusiasm, som länge varit rådande inom kongl. teatern, är deticke sannolikt att artisterna ens för konstens bästa skulle bortskänka något af hvad de en gång fått; än mindre kan sådant väntas när de se att hvad de förlora endast kommer ,verkets stora armå af tjenstemän, ordonnatörer, förvaltare, ordonnanser och vaktmästare till godo. Vi afbryta för denna gång, och återkomma till en fortsatt granskning af specialstaterna.