Aftonbladet – 18 mars 1858, sida 3

lottismens vildsintaste representant i pressen! hade skapat sig ett språk för sig sjelf, och hans blad består af artiklar, deri pappa Duchesne antingen uttalar sin grande colere? öfver något, som icke smakar jakobinerna, eller också sin grande joie? öfver något, som fallit på läppen. Dessa Heberts ?celestes iree, hvilka förmedelst otaliga kolportörer spriddes i omkring bland folket, inneburo ofta en dödsdom öfver den eller den och afgjorde icke sällan de vigtigaste sakers öde. Den ena dagen var det pappa Duchesnes stora vrede? emot f. d. grefven? Mirabeau eller ?den infame Dumouriez?, den andra dagen mot sansculotterna sjelfva, hvilka icke nog hastigt och lustigt låta presterna och röfvarpacketi Vendåe dansa en dans?; men när republikens armåer hade gifvit Iours du Nord? och lej tigre de VAllemagne? dugtigt stryk, då var pappa Duchesnes ?stora glädje? sådan, att den uttalar sig i lutter utrop, det ena bizarrare och öfvergifnare än det andra: Victoria, Victoria! Så skolen I ha det, I krönta: röfvare! Hi, hi, edra aristokrater! Det der är gammal ost för er! Bofvar, banditer, prester, furstar, menniskoätare, påfvar, edra sköna föresatser ha gått upp i såpvatten, men jag — hip bip!— jag skall i glädjen ta mig en tår på tand, så det skall rifva i mitt innersta, mille millions de tonneaux!? Heberts blad; sådant han iden sista tiden hade utbildat det i eyniskt och när stan vansinnigt hån emot allt sundt förnuft och all politisk sans (ty från början var det icke till den grad utan all rim och reson), uttrycker den franska revolutionsyrans allra sämsta instinkter, men förtjenar att just som sådant, äfven det; studeras, blott icke — väl till märkandes! — endast det. Såsom en kuriös, men för öfrigt fullkomligt parisisk motsats till dessa revolutionens publicistiska extravaganser företer sig en hel klass af rentaf rolighetsblad, hvilka äfven under den allra rödaste perioden sågo dagsljuset och hvilka understundom under skämtets drägt tilläto sig ett rätt pikant mokeri med de eljest oåtkomliga revolutionslejonen för dagen. Ett sådant blad var det, som kallade sig ?les Actes des Apötres?, ett annat var -le petit Gauthier, ett tredje varle Journal des Rieurs?, 0: 8. vy. Le petit Gauthier? trakterade ofta med ganska mustiga versstumpar, och man finner likaledes i ?Journal des Rieurs? diverse små epigrammer, hvilka man: nästan vore frestad att anse hafva varit lifsfarliga förredaktören; vi låta enhvar sjelf döma endast af följande få rader: O högstförträffligaste jakobiner! jag hittills ansåg er för Hins kusiner och pass till Heckenfjälls er alla gaf; jag ängrat mig, vill också byxlös blifva, 0, kommen att mig broderkyssen gifva! jag skyndar mig — att strax ta plagget af. Revolutionsperioden bildar ett naturligt stort afsnidt i den franska journalistikens historia. Från en så ringa början, som herr Renaudots Gazetten, hade man kommit derhän, att pressen blifvit snart sagdt en diktatur och att nya tidningar dussinvis uppstodo för hvarje vecka, att ej säga för hvarje dag. Och knappast mer än halftannat århundrade -var dock förflutet sedan ingen annan fransk offentlighet i tryck existerade än de rimmade små satirer öfver dagens händelser, hvilka under namn af Pont-Neufs utbjödos på den bekanta bron af samma namn, eller de pamfletter, hvilka på denna den stora parisiska cirkulationens hufvudväg,. på en gång en promenad, en börs, en nyhetsmarknad och ett forum, debiterades vanligen under titel och i form af dialoger mellan samaritanskan och bronshästen (la Samaritaine, ett vattenuppfordringsverk nedanför Pont neuf; bronshästen, Henrik den fjerdes ryttarstod midt på bron.) Med: konsulatet inträder en ny ordo rerump. Tröttheten och reaktionen följa på de spasmodiska kraftansträngningarne och det omätliga språnget fram i tiden. Af de många hundra tidningar, hvilka sedan 1789 sett dagsljuset, bade visserligen redan före 1800 icke få återgått sjelfmant till sina fäder; en mängd hade äfven blifvit förbjudna redan af föregående högsta myndigheter, senast af direktoriet, men konsulerna togo först på fullt allvar fatt med att gifva pressens frihet en helsosam ingkränkning. Denna omtanka för det allmännas helsa gick så långt, att genom en ukas af d. 17 Januari 1800 antalet af inom Seine-departementet utkommande politiska blad inskränktes till ett antal af — tretton. Åter ett fabelaktigt språng, men tillbaka. Det är nogsamt bekant, att kejsardömet, hvilket i så mycket hade sitt eget sätt (liksom den karakteristiska persiska figuren ji James roman), äfven hade sitt alldeles egna sätt att behandla tidningspressen. Under Napoleon kejsaren finna vi på grund af detta specifika behandlingssätt den franska publiciteten reducerad till endast skuggan af fordom storhet, och det var snart af densamma bokstafligen intet annat qvar än — skelettet. Den officielle Moniteur hade efterhand kommit i åtnjutande af ett verkligt privilegium exclusivum på handhafvandet inom pressen af dagens politik, och den skulle äfven alldeles obestridt hafva kunnat exploitera detta vidsträckta privilegium, såvida icke vid dess sida funnits Journal des Debats,, ett blad. som: redan då, liksom under alla senare skiften, med en obestridlig talang och politisk habilitet förstod att trots ögonblickets ogynsamma vilkor bevara ett ganska stort inflytande och spela ett slags sjelfständig rol. Huru och på hvad sätt bröderna Bertin löste denna kinkiga uppgift, är ett helt särskilt kapitel af avad man skulle kunna kalla journalistikens fysiologi. Att ha sin egen mening och att: verkligen göra denna sin mering gällande. !