Aftonbladet – 18 mars 1858, sida 2

trosfrihetens vänner i förening med dissenterna på den andra. Men det är klart, att den pågående jäsningen medförer så mycket större vådor för samhällets lugn, som det rådande trostvånget afskär hvarje laglig utväg att följa samvetets bud i de allra vigtigaste angelägenheter. Medan sålunda å ena sidan det folkeliga elementet i representationen förlorar sitt inflytande, och de privilegierade stånden, som icke längre ega medeltidens adels och presterskaps sjelfständighet, blifva verktyg i hofpartiets händer, medan den representativa statsmakten på dai sätt hotas med ett förfall, som blott allför lätt kan leda till ett envälde, om än detta omgifves med qvasikonstitutionella former,-så hotar å andra sidan religionsstriden med våldsamma folkrörelset; som från det kyrkliga lifvets område lätt kunna fortplanta sig till det verdsliga lifvets, och åstadkomma kktligar, af beskaffenhet att medföra . de mest genomgripande sljder. Väl är man i Norge benägen att antaga Aftonbladets och dess vänners skildringar för att Vara alltför skarpt färglagda. Men äfven om denna hufvidorgan för frihens sak under stridens hetta och i harmen öfver sakernas gång stundom skulle betrakta det offentliga lifvets företeelser med ett alltför passioneradt partiintresse, så skall likväl en uppmärksam betraktare ivke förneka, att ställningen är ganska allvarsam. — Man sväfvar alltjemt i ovisshet om bankofullmäktiges afsigtet beträffande det i Hamburg upptagna statslånet. Som man vet, hafva långifvartie Uppsagt hela lånebeloppet, 9 millioner Hamb. bko, till betalning den 3 April, och enligt kontraktet inträder nu för staten skyldigheten att å hela detta belopp, motsvarande 12 millioner riksmynt, erlägga sex procents ränta, som utgör: 2000 rdr om: dagen. Visserligen hafva fullmäktige velat försöka. att med åberoparide af kontraktet advocera: sig från skyldigheten att öfvertaga hela lånet förr än den 3 Maj, och derotn Hos regeringen gjort underd,. franiställning, men regeringen har, som: man lätt kunde förutse, förklarat att någon invändning emot den gjorda uppsägningen icke bör ega rum. En sådan invändning, som de svenska ombitden, dessutom. lära förklarat vara stridande mot metiingen med ordalydelsen i kontraktet, skulle i sin rån hafva bidragit att diskreditera ossi Hamburg, då man der väl vet att en bland de väsentligaste anmärknitgarne mot lånekontraktet var just den, att lånet icke genast kunde af svenska staten. disponeras. Nu är denna anmärkning undanröjd, och det återstår att se hvad fullmäktige, som i går erhöllo regeringens svar att intet krångel med uppsägningen bör -ega -rum, nu ämna företaga. Skall hr Schartaus mening göra sig gällande och fullmäktige anse sig icke hafva af rikets ständer fått annat uppilrag än att medelst statslånemedlens tjurhållande bereda kapitalisterna en öfverdrifven ränta å sina kapitaler, på en tid då det är nära nog omöjligt att på ett vinstgifvande sätt använda dem? Månne öfrige fullmäktige anse sig böra tillse att icke handeln och näringarne, hvad hr Schartau fruktar, skola för mycket underlättas? Kunna öfrige fullmäktige, lika med honom, verkligen finna nödigt att återhålla nya företag, då man blott behöfver kasta blicken omkring sig för att intagas af bedröfvelse öfver det sätt, hvarpå både nya och gamla företag ligga nere, öfver ett stillastående i handel och rörelse, hvarpå verlden aldrig sett exempel? Kunna öfrige fullmäktige, lika med hr Schartau, anse et öfverdrifven ränta utgöra en borgen för försträckningars punktliga liqviderande, eller veta de icke att de s. k. judelånen, med den höga räntan, utgöra ett bevis på motsatsen? Kunna öfrige fullmäktige anse fördelaktigt att genom konstlade åtgärder räntan å statslånet hålles så hög, att utländska kapitalister här finna en fördelaktig placering till lägre. vilkor, under det att statslånefondens medel ligga ofruktbara? Skola fullmäktige som fått sig uppdraget att tillse, det statens förlust på lånet icke blir större än som är nödvändigt, heldre låta medlen ligga ofruktbärande, än att utlåna dem mot skälig ränta? Huru gerna än fullmäktige skulle önska att, med begagnande af det derom i riksdagens sista timma tillkomna beslutet, återköpa de för lånet utfärdade obligationer, lärer detta dock icke kunna ifrågasättas förr än det visat sig, att medlen icke kunna mot antagliga säkerheter utlånas till sex procents ränta. Både finansministern och de herrar, som i Hamburg negocierat statslånet, hafva -varit föremål för ganska skarpa anmärkningar, i hvilka vi deltagit; men vi frukta, att .om bankofullmäktige längre sätta sig -på tvären och förhindra den både af rikets ständer och regeringen tydligen uttryckta afsigten med statslånet, missnöjet skulle, och det med rätta, vända sig mot dem. Fullmäktige må ega sin egen mening om ändamålsenligheten af lånets upptagande, de må tycka illa om att underhandlingarne om lånet lades i regeringens händer, de må till och med önska att följderna af det ena och andra skola blifva så obehagliga som möjligt; men de skola icke uppenbart dertill medverka. — Vi ha icke på något sätt funnit oss öfverraskade deraf, att Örebro Tidnings betraktelser öfver den bekanta frasen i borgmästaren Stolpes testamente till Arboga, och isynnerhet dessa betraktelsers aftryckande i Aftonbladet, på ett visst håll väckt mycken ond blod. -Ej heller har det varit oss oväntadt, att harmen deröfver skulle söka sig luft i en