Aftonbladet – 18 mars 1858, sida 2

HÄRAR RR RA RO RNE SERIENS för sällan välsignelse med sigysom min gamla mormor brukade säga.n Det låg mera santiing i ordspråket än den talande sjelf trodde. Åtminstone skulle man, med afseende på honom, nästan kunnat kalla det en profetia. Tre män, som legat på sanden och vaktat på hans förehafvande, sprungo på honom och höllo fast hans armar, innan han kunde göra något försök till motstånd eller flykt. Desse män tillhörde ett skepp, som begagnades till fyrbåk, och hvilket de af våra läsare, som varit i Sydney, säkert påminna sig ligger strax invid den delen af stenrefvet, som i dagligt tal kallas suggan och grisarne; de hade väntat på en kamrat, som gått till staden för att köpa lifsmedel. Det var förgäfves slafbandlaren hotade, bad och äfven försökte genom mutor förmå dem att släppa honom — de voro obevekliga. Nej, nej, svarade en af dem, i det han upprepade hans egna ord: Orättfånget gods för sällan välsignelse med sig. De andra skrattade af hjertans lust; de tyckte det vara ett ypperligt skämt. Jag vill gifva er hälften, sade fången. Bah I Jag ger er allt, allt! tillade han, om I endast skänken mig friheten. Och blifva hängda istället för er, kanske, anmärkte anföraren för partiet; ty då det är bekant att vi uppehållit oss här på kusten, blir det naturligtvis vi som råka ut för misstankar, då liket blir funnet. Oaktadt hans motstånd släpade de honom med sig till staden och öfverlemnade honom i polisens händer, så att, i stället för det trefliga nattqvarter han gjort räkning på, fic slafhandlaren tillbringa natten inom ett fängelses murar. Innan det blef dager följande morgon, var