—AA — — oss så djerfva att tilltala er; ty jag fruktar att vi komma att behöfva beskydd., Jag förstår er ej? Hvad kunnen I hafva att frukta för? Skeppet tycks vara en förträftlig seglare och vädret lofvar att blifva vackert. Stormar inträffa sällan vid denna tid på året. Det är inte något sådant, hviskade brodern. Hvad då? Var god tala ej så högt, sir, svarade flickan med: sakta röst och såg sig om, liksom rädd att någon skulle höra henne. Jack och jag voro ombord tre dygn innan fartyget seglade. Kaptenen är en förträfflig man, då han är nykter; men här är en annan — förste styrman, tror jag de kalla honom, som ... Förklara er tydligare, jag ber,, sade Dick, som af hennes tårar och tvekan såg att något oroade henne; ni kan tryggt lita på min tystlåtenhet. : Styrmannen och den person ni nyss talade med, tillika med flera af de andra sjömännen, bruka besöka mellandäcket sent om qvällarne, hviskade Susanna. Jag kan icke beskrifva de scener af dryckenskap och oordningar, som då ega rum; jag kunde aldrig tro att jag skulle behöfva se något sådant. Första gången det hände, talade jag med kapten Morgan, och han lofvade mig att det aldrig skulle ske mera, men det förefaller mig, som han vore rädd för sin besättning och ej vågar tvinga den till lydnad. Och de uslingarne våga hota mig, derföre att jag ej vill deltaga i deras afskyvärda utsväfningar, tillade hon och utbrast i tårar. Kunna de verkligen vara sådana skurkar ?2, Ja, det äro de,, sade Jack, och den der långe karlen i höga stöflarne är den värste af dem alla. (Forts. följer.)