nen af folkets andlige lärare efter den andra. Hvarenda prestman, som nu utgår och iflera år utgått från Lunds universitet, befara vi hafva blifvit i mer eller mindre mån besmittad af de dervarande ledande teologernas åsigter. Hvad frukter skall man häraf vänta? Hvad välsignelse för församlingen? Faran för den från södra universitetet smygande katolicismen är så mycket större, som ingen vetenskaplig, protestantisk organ finnes der eller i det öfriga landet och belyser samt motarbetar de katolska tendenserna. . Småstaden är just rätta platsen för en dylik propaganda, som i en hufvudstad och i publicitetens ljus snart skulle förlora all betydelse. se — Vi meddelade för några dagar sedan efter en annan tidning hufvudsummorna i det af hr Hylten-Cavallius, kongl. teaterns nuvaraftide intendent, uppgjorda förslag till stat för kongl. teatern under spelåret 1858—1859. Vi ha nu varit i tillfälle att taga närmare kännedom om hr Hylten-Cavallii arbete (hvilket blifvit till trycket befordradt) i sin helhet med alla dess tillhörande special-stater för kongl. teaterns särskilta utgiftstitlar. Då mesiingen med offentliggörandet naturligtvis är att allmänheten skall blifva i tillfälle att gratiska och pröfva detsamma, skola icke heller vi tndandraga oss att yttra de anmärkningar, livertill detsamma kan synas oss ge anledning, så mycket mer som teaterns ekonomi hädaneiter, sedan ständerna beviljat ett så betydligt förhöjdt anslag, torde få anses vara ännu mer än förut för en allmän angelägenhet. Vi pe emellertid i dag utrymme ct en sådan granskning, för hvilken vi sökt skafta 955, de upp: lysningar om ställningen vid kong. teatena samt vid andra teatrar, som kunna yars e nöden. SET Hvad tänker folket? Under denna öfverskrift läser man i Norra. Calmar läns Tidning följande? Du sofver Svea folk! Hvem vill din. vila rubba ? Men sveket med sin dolk, men våldet ed: sin klubba: De vaka omkring dig. Tegner. Riksdagen lider till slut, folkombuden återvända snart hem igen — med hvilka känslor skola vi väl emottaga dem? Frukten icke I adelsjunkrar! Väl är det sant, att svenska riddarhuset aldrig: förr så. blottat sin ruttenhet, aldrig låtit nationens lifsfrågor så ögonskenligt hänga på ett par gardeslöjtnanters näreller frånvaro, som nu, aldrig så skenbarligen ådagalagt sin splittring och verkliga obetydlighet, då det ej blindt 10065 af någon mäktig och talangfull partichef. Frukten icke I prelater! Visserligen hafven I mer än någonsin fästat Europas blickar på eder och vunnit en ryktbarhet, jemförlig endast med edra kollegers i Neapel eller Spanien; visst hafva äfven edra utmärktaste snillen tappert och segrande kämpat för hvad I kallen aris et focis — det är: privilegier och tionden; och godt beröm egen I för gifmildhet och eftergifter, bara det inte angår edra egna kassor. Men varen utan bekymmer! Ingen räkenskap skall affordras eder — alla skola vi lika djupt som förr böja oss för eder privilegierade höghet och sjelfskrifvenhet. I fyllnadsnollor i det tredje ståndet, aspiranter på domsagor, eller småstadskrämare som kallats till riksdagen, icke af medborgares förtroende, utan af eder egen ledighet från affärer och detta: ?någon måste det vara?, som för våra flesta småstäder är ett så signifikativt skäl — frukten icke, fast vi väl känna hvilket oemotståndligt inflytande på eder utöfvats af en och annan splendid grosshandlaremiddag (n. b. före krisen) — att icke tala om: dessa små retande ungkaristillställningar å la. Paris eller Hamburg, som lilla frun här hemma aldrig i tiden kan ana. Och I, hedervärda dannemän i en Ola Månssons eller Peter Jönssons bunkelag! Stoppen lugnt alla memorialerna och nya klädesplaggen i kappsäcken och begen er, uthvilade och nöjda, hem till kära mor igen från toddyglaset och pipan — cigarren ville jag säga — samt räknen efter hur många högvälborna, brorskålar beståtts eder, hur många champagne-korkar sprungit för er enda röst?, som här hemma, på tinget eller sockenstämman, bety-der så litet och knapt betalas med en sup sexgradigt! Arma, fosterländska liknöjdhet! hvad dock sanningen i all sin nakenhet är vederstygglig! Din är skulden, i främsta rummet, att vi sitta här beskedligt och tysta och bara se på hur våra ombud deruppe sköta landets väl och ära — det gamla kära fosterlandets, med sina. stolta minnen, sina höga anor, sin urgamla sjelfständighet och frihet! När det hånas af hela den bildade verlden för dess intolerans, när det kastas i händerna på judar och procentare, när den ena millionen efter den andra dekreteras till lyxparader eller befästningar, när vissa tjenstemän, utan rodnad, i voteringsurnan nedlägga den röst, som tilldelar dem sjelfva 50 proc. förhöjning af redan tillgodonjuta löner, under det dagakarlen saknar arbete och bröd, och båda delarne utbjudas för en ringa penning — då, hvad göra vi? Röka tålamodets pipa, runka måhända något litet på hufvudet, men tänka som så: ?vi ha nog att sköta våra egna affärer, hvad angå oss statens? Dessutom få vi väl, hvar på sitt håll, något gagn af penningarne som bortslöas — litet hvar ega vi väl åtminstone någon od vän, som kan behöfva de der 50 procenen — synd att missunna honom!? o. s. v.