Aftonbladet – 8 mars 1858, sida 3

annulteten nar alltsa tvist iel od dan och -på grund af fullmäkti ning till sta kottet blifvit, på E erna anvisad till lånets föring. Redaktionens missirleder sig troligen derifrån, att denna annuitet är till beloppet densamma, som i medlet af sistlidne November månad, alltså före. inträffandet af den allmänna handelsoch penningekrisen, af fullmäktige anmäldes vara behöflig för liqviderande af det med hrr Johns komp. få dagar förut afslutade lån, hvarom kontraktet likväl, i följd af krisen, ej kunde å långifvarnes sida fullgöras. Stockholm den 8 Mars 1858. — FF. Åkerman. ARNESEN ASS EE MUSIK. Hofkapellets konsert till förmån för dess pensionskassa gafs i går afton å kongl, teatern för fullt hus, Hela första afdelningen upptogs af Beethovens förträffliga C-moilsymfoni, som, utom för sitt eget värdes skull. ou äfven hade en särskilt anledning att blifva synnerligt välkommen derigenom att man så länge fått umbära all musik af denna konstart. Tiderna förändras, säger ordspråket, och vi minnas den tid, då trenne symfonier utfördes under samma afton. Om detta var något för mycket, så torde det dock vara ew alltför stark reaktion att knappast gifva lika många under en hel saison. Hvad den ifrågavarande, alltid med stort intresse återhörda C-moll-symfonien beträffar, så har Beethoven deri gifvit ett stort exempel på huru snillet förmår att låta de mest mvecklade instrumentala kombinationer, det fullkomligaste tillgodogörande af hvarje instruments olika klangfärg, med mera, som till det tekniska området hörer, endast tjena till lydiga redskap och medel för utvecklandet och åskådliggörandet af den skapande andens idger och syften, aldrig uppställande de förra såsom mål i och för sig sjelfva. Skulle man vilja bestämma grundkarakteren af denna symfoni, jemförd med mästarens öfriga, så torde knapt i: någon af dessa kraften och modet vara i så rikt mått representerade som i denna, icke ens Eroican undantagen. Redan i det första allegro con brio möter oss det friska modiga jublet, som blott för en stund tystnar och hvilar under det herrliga andantet, hvari tonskaldens genius höjer sig på fantasiens vingar till de klara, solljusa rymder, som inga jordens: töcken grumla. I scherzot framtröder deremot ånyo det i den första satsen förherskande elementet, hvilket slutligen hinner sin högsta utveckling genom de väldiga tonmassorna i det storartade finalet, hvari man tydligen förnimmer vingslagen: af den titaniskt trotsande kraft och spridda drag afden psykologiskt märkvärdiga, inre, jäsande själsoro, som i den stora D-moll-symfonien med slutkören ur Schillers ode: ,Freude, schöner Götterfunken, Tochter aus Elysium-, under nattlig skymning kämpa sina sista, heta strider. Den utmärkta precision, hvarmed detta mästerverk utfördes, länder både hofkapellet och dess anförare till stort beröm, och af det lifliga bifall, som deråt egnades, tillvann sig såsom vänligt andantet brorslotten, hvilken sats någon gång till och med har måst gifvas om igen. Andra afdelningen började med den af hr Foroui hofkapellet tillegnade ouverfure, som likaledes återgafs med samma esprit och omvårdnad som karakte ade arbetet. La valse favorite de Madame Tadolinbi. med balsbrytande rulader och löpningar särdeles ymnigt utrustad aria, hvari det egentliga motivet utgjordes af en rätt vacker valsmelodi, sjöngs af mll Miehal, som deri fick ett nytt tillfälle att ådagalägga sin lysande färdighet och säkerhet i koloratursången. MI Michal. blef lifligt applåderad och inropad. För madame Tadolini, som redan vid 24 ärs ålder skildes från sin man, kompositören Tadolini, ha Mercadante och Verdi enkom skrifvit åtskilliga partier i sina operor. Hennes föredrag, som i början led af en viss köld, ärer sedan vunnit i liflighet, och för icke så lång tid tillbaka var Madame Tadolini ännu en favorit hos les habitugs på San Carlo. En bjert motsats till de meningslösa fioriturerna i den Tadoliniska favoritvalsen bildade de båda romanserna ur Mehuls Ariodant och Nicolos Joconde, isynnerhet den sistnämda, hvari Nicolo Isouard på ett lika skönt som armt och innerligt sätt i toner tolkat de känslor,, som återuppväckas vid tanken tillbaka på den första kärlekens dagar; detär som om ett rosenskimmer omsväfvade denna rena, skära melodi... Romanserna väckte en liflig sensation, och hr Strandberg, som återgaf desammå med den, färdlösa känsla och den . enkelhet i uttryck, som. de framförallt taga i anOR vann mycket bifall och blef äfven framropad. Om oboen, så nyttig och välbehöflig den är i orkestern, icke egentligen torde vara så lämplig för konsertsalen, så förtjenade utan tvifvel hr Emilius Lund allt det erkännande. han rönte för den stora skicklighet han visade prof på vid utförandet af Griebels Introduction och variationer, för nyssnämde instrument, uti hvilken komposition en af Mozarts herr; liga melodier, Du bör ej fruktan bära emelya Sc