Aftonbladet – 8 mars 1858, sida 2

Mn De samtalande närmade sig alltmera bron, som låg omkring en half mil från byn. Kommer du ihåg den der bron? sade Reuben och pekade deråt; hur vi brukade springa kapp dit, just härifrån? Då kommo vi alltid fram på samma gång. Nu skulle jag vinna Det tror jag knapt, var svaret. Vill du försöka? Saken blef nppgjord, och den äldre Greyling skulle gifva ett tecken då de skulle börja. För omkring femtio steg voro de jemte hvarandra, då, lyckligtvis för Dick, hans fotsnafvade mot en trädrot, som sträckte sig öfver gångstigen, och han föll. Detta frälste hans lif, Den unge förpaktaren fortsatte sitt lopp tills ban uppnådde bron; då han kom midt på den, vände han sig om med ett gladt skratt. I samma ögonblick hördes ett bösskott, han sprang högt i luften och föll framstupa. Kulan hade gått rakt i hjertat. Våra läsare kunna sjelfva tänka sig de båda efterlefvande brödernas förskräckelse och sor; samt Dicks sjelfförebråelser, hvilken var öfvertygad att skottet, som dödade hans barndomsvän, var ämnadt åt honom. De upplyftade den skjutne och snarare sprungo än gingo till värdshuset, der hjelp genast anskaffades; men ingen mensklig makt kunde rädda honom; Reuben Greyling var död. ELFTE KAPITLET. Farväl ! Fins väl ett ord som mera bittert är? Hur kan jag vara glad, skild från den jag har kär? Som man lätt kan föreställa sig, väckte det lömska och grymma mordet på Reuben Greyling den största kräckelse och delta saude i byn. De unga männen. derstädes voro isynnerhet på det högsta uppretade öfver ett brott, som beröfvat dem en kär kamrat; den mördades förtviflade bröder erforo såledesett all(G