Aftonbladet – 8 mars 1858, sida 2

—A kel på parkmuren, hvilken beherrskade vägen, och han beslöt att vända om, med risk att Patience ännu en timma skulle få vaka för hans skull. Efter att hafva gått tillbaka ett par hundra steg, fick han höra glada röster tala och skratta på landsvägen och väntade tills de talande kommo fram till honom. Det var trenne bröder, söner till en förpaktare vid namn Greyling. Dick hade ofta lekt med de båda yngsta då han var barn. De hade hört om hans återkomst och talade just nu om honom. Om Dick har blifvit en så fin herre, sade den äldste, så lita ni på mig, att han glömt er båda. Det är bättre då att vänta och se om han har lust att förnya bekantskapen. Edvard, den andra brodern, trodde att han hade rätt, men icke så den yngste, hvilken förklarade sitt beslut att gå fram och räcka honom handen, så snart han fick se honom. Redligt taladt, Reuben!, utropade hans fordne lekkamrat, i det han steg fram ur skuggan, i månskenet och skakade hjertligt hans hand. Dick! ropade de tre unga männen; hvad i Guds namn gör du här vid denna timme? Ynglingen berättade huru han följt Nicholas hem från värdshuset och att qvällens skönhet lockat honom att utsträcka sin promenad till sina gamla lekplatser. Om främlingen, som nyss lemnat honom, sade hån olyckligtvis intet. De fordna lekkamraternas sällskap hade antingen skingrat alla misstankar, eller kommit honom att glömma hela saken. De hade naturligtvis mycket att säga hvarandra, dock ej så, att Dick berättade alla sina öden; han sade dem endast att han funnit en välvillig vän, som han hade att tacka både för uppfostran och sin nuvarande goda ställning.