Aftonbladet – 6 mars 1858, sida 3

kar der han vandrade framåt med raska steg i månskenet. Jag skulle vilja hålla ett vad, att han nu går till kyrkogården, för att tänka på sin barndom och stackars Martha samt öfriga vänner. Han är ej ett grand förändrad till sitt hjerta, tillade han med värme — nej, icke det ringaste grand, Med dessa ord stängde han dörren, läste som vanligt ett kapitel i bibeln och lade sig till hvila. Han hade rätt i sin förmodan. Dick vände sina steg till den välbekanta plats, der han så ofta lekt, då Nicholas var sysselsatt med sitt arbete. : Han längtade att få återse det sköna normandiska törnet, att se om den grafvård, der han lärde sina första bokstäfver, ännu stod qvar, och om möjligt glömma det närvarande för minnet af det förflutna; men det var omöjligt. Förgäfves sökte han slita sina tankar från den nya smärta, som upptog hans själ. Mot hans vilja återvände de beständigt till Marion, till stunden i blomsterrummet och de löften han empottagit om hennes kärlek. Grymma öde,, hviskade han för sig sjelf, som dömer oss båda till olycka; ty hon kan lika litet blifva lycklig med Mark, som jag med någon annan än henne. Han är af en alltför kall natur att kunna rätt uppfatta hennes värde. Hon skall vissna som en blomma, bruten af en hård och ovänlig hand, och hennes far skall få skäl att ångra Ritt löfte — men för sent. å En annans! upprepade han; jag kän blifva vansinnig när jag tänker derpå!; Hur ljusa skulle ej mina förhoppningar varit, fortfor han, om det blott funnits en skymt af möjlighet att en dag få kalla henne min — utan henne, hvad hafva de väl för värde ?