Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 4

(Införes på begäran.) Nedanstående verser, afgångna med posten från Upsala den 23 Febr. och åtföljda af en liten penningesumma till afl. komministern Strandells enka och barn, meddelas Aftonbladets redaktion, i hopp att.de måtte finna en plats i tidningen, och att den ädle författaren icke illa upptager deras offentliggörande: Till de fem faderlösa. Ert stöd — er far behöfde mera ljus, Och derför flög hans själ till Herrans hus, För det man lifvet gerna vill försaka — Men nöden gästar hos hans barn och maka. Det är en gäst, som sprider död och natt, Gör sinnet sjukt och, ack, förståndet matt, — Ja, bringar stundom hjertan, annars milda, Till tviflets branter eller gör dem vilda. Derför den gästen måste bort i tid, Förrn den beröfvat er er hyddas frid! Den härjat nog, — de måste fly, dess töcken, Att I ej villens uti lifvets öcken. Men huru? — styrkan krossar icke allt Och nöden har ej menniskogestalt, — Blott lika vapen bringa den i våda, Se, derför böner öfver nöden råda. Och I han upphöjt eder späda röst. Och I han bedt om hjelp, om bröd, om tröst — Men hvilket hjerta skulle icke röras, När deras rop, som Herren älskar, höras! Ja, nog I lidit! — Pröfningen var svår, Men Gud har hört er bön, har sett er tår — Nu sina barn från skilda håll Han sänder Till er med mer och mindre fylda händer. Men fast den mindre har ock mindre ger, Han kanske varmare för eder ber, Och ingen dödlig dväljes väl så fjerran, Att ej hans trägna bön blir hörd af Herran. Så ber ock jag för eder, stackars små, Som redan lärt er lifvets qval förstå, Ber till den Herre, sorh mig frälst från fara, Att Han allt framgent måtte er bevara. Men glömmen ej, om lycklig blir er lott Uti en framtid, ock att göra godt. I finnen alltid någon nödstäld like, Och goda verk — är lösen till Guds rike. I han en mor — hon lider mest ändå, Men lätta hennes qval! — I det förmå Med hörsamhet, med flit, ty det skall bringa Åt er en lön, och den som ej är ringa. Den mulna tiden flyr, — den nalkas ren, Den frida våren med sitt väna sken, Och snarligt skall den fält och ängar täcka Med hoppets färg och jordens glädje väcka. Så spire våren opp i edra bröst! Från skilda håll man er skall sända tröst; Hur skönt är det ej dock att kunna säga: Vi veta ändock att vi vänner ega! Ja, eder nöd har skänkt er mången vän, Men bästa vännen bor i himmelen — O, glömmer derför ej att böner sända Till Den, som ensamt gör på sorgen ända. —af—