Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 3

henne offentligt bikta, att hon ej mäktar tillbakasiå dess anfall utan statens bistånd. Men om katol men, lemnad åt sig sjelf, bland ett protestantiskt folk lyckades att göra tillräckligt många:och allvarliga eröfringar att hota statskyrkans bestånd, huru kan man begära att man skall anse denna senare kyrka öfverlägsen den katolska? Man skall ara, att Ron går till väga med en för fin politik ara att frukta. I då ej, till motyä fostran, sem statskyrkan bör hafva gifvit alla si medlemmar, det djupa och beständiga intrycket af den protestantiska atmosfer, som hon bort skapa omkring sig, och isynnerhet detta cförgängliga evangeium, i hvilket h n finn; sträng förd ni ej, till stöd emot henne, gudfruktiga hvilkas antal dagligen tillväxer och hvilka, kan ntan att man anar det, utgöra ert stridbaraste folk? Vet ni ej dessutom, att det är lika om för en verklig prostestant att återvända till katolicis men, som det är för en fullvuxen menniska att åter blifva ett litet bara? Vet ni dessutom ej, att det vore mycket bättre, om många menniskor vore goda kätoliker än dåliga protestanter, derf att det insse de derigenom skulle känna för giösa frågor skulle inom ett protestantiskt land och isynnerhet goom evangelil läsning lättare öppna deras hjerian för sanningen? Med sådana hjelpkällor, och stark zenom sin egen medvetna öfvi senhet, borde väl Sverges statskyrka kunna afslöja katolicismen och strida emot den med framgång i ett protestantiskt land. Ni anser er kyrka öfverlägsen katolikernas, nå väl ölj deras efterdöme och visa samma mod, som de era gånger visat med afseende på protestantismen! Visa, liksom de, er öfverlägsenhet genom att erkänna religionsfriheten, och genom att segra, i er ordning, öfver er motståndare! Trätta bort den rodad, som svenska statskyrkan genom sina religionsörföljelser framkallat på protestantismens panna, på et att, när dess försvarare klaga öfver katolicismens afskyvärda religionsförföljelser i Florens, Neapel ock till och med i Frankrike, dess anhängare icke må oga rätt att åberopa det bedröfliga före detta and! Låtom oss vara protestantismen tillräckligt tillgifne och älska detta lands ära, an ie och lycka tillräckligt, för att kraftigt arbeta på att, genom alla lofliga medel; vinna en verklig religionsirihets lagliga erkännande! Annars måste vi frukta, itt man skall säga: Om den svenska statskyrkan till den grad rädes för katolicismens n, är det derföre, att hon Känner sig den underlägsen, och allt aet hon predikar om sin egen öfverlägsenhat saknar nd. Akta er, att man ej säger, och man skall a det: Ait svenska statskyrkan, långt ifrån att, liksom hennes öfriga protestantiska systrar, med gladt mod gå striden mot katolicismen till möte, i dess tälle fegt döljer sig under lagens sköld. Hon måste således endera icke känna sig vara i besittning af sanningen, eller ock har hon ingen tro på sanningens välde, bvilket är detsamma som att tvifia på Guds makt.. — Ty, om statskyrkan visste sig med full säkerhet ega sanningen, huru skulle hon dä kunna göra denna sanning den skymfen att anse lagens mellankomst nödvändig för dess seger? Jag tillägger, då jag ser katolicismen, lagen caktädt, göra eröfringar, under det den i andra protestantiska länder, der en fullkomlig religionsfrihet herrskar, dagligen besegras af evangelium, så måste man väl deraf sluta, att det just är i förföljelsen dem hemtar sin styrka. Låtom oss ej förgäta det; en förföljd tro har en fårlig lockelse och kan vinna många sinnen, som derförutan aldrig omfattat den. Det vore önskligt dessutom om katolicisinen gjorde tillräckligt stora vamsteg för att väcka statskyrkan ur dess dvala, tergifva henne rörelse och lif samt tvinga bonne att bekriga den genom allvarliga diskussiontr och cn sann uppfattning af evangelinm, Men detta envisa motstånd emot religionsfriheten kommer äfven att medföra en annan påföljd. Den religiösa rörelsens anhängare skola ej blott fortfara att taga sig denna frihet, som man vägrar dem; och skola ej blott bidraga till att låta de lagar helt och hållet råka i missaktning, som man ser sig omöjligt kunna tillämpa, utan den religiösa rörelsen skall antaga en mot den förföljande kan alltmera fiendtlig karakter, hvilket skall dag of dissenters att ökas. Och ha nat de svårighe som komma denna här kan? Jag känner ett lan å år sedan, ett s äv fö för 3, som gaf anledning till en hel revolution. Utan tvifvel hvilar framtiden i Guds hand, och jag vågar rofet, men det är , att religionsa mångraldiga te utså i statsk HM tredrägt, hvilkas frukter blifva bittrare än man förmodar. Jag har i den mån den kliga som rda jag har Z dem med er, och det synes mig, som om FoOs8 bör kufina inse på hvilken sida sanningen, statens och kyrkans ära och välgång äro att finna. Jag har endast haft för afsigt, att i min ringa mån kasta något ljus öfver denna vigtiga fråga, under de allvarsamma förhållanden, i hvilka detta land befinner sig, och att uppmana de sinnen, hvilka älska sanningen, att, hvar och en efter sin förmåga, öfverallt väcka och påkalla en allvarlig, rättsinnig och oberoende undersökning af religionsfrihetsfrågan; och att bidraga till, att hvar och en inom kretsen för sin verksamhet arbetar på att bilda en allmän opinion i den fråga vi här behandlat. Detta resultat skall, jag är säker derom, komma till stånd under en eller annan form, ty jag är öfvertygad om att intet välmenande ord blir uttaladt alldeles förgäfves, och att under alla förhållanden har sanningen sin morgondag. Jag hade önskat att till de .skäl för religionsfriheten, hvilka jag anfört, kunna framställa de lärdomar, som kyrkans historia innehåller angående intoleransens bedröfliga följder. Häröfver kunde en Hel bok skrifvas, en bok, som skulle blifva en förfärlig anklagelse mot förföljelsen, och som skulle stämpla den med en evig vanära. Men jag måste förbigå denna sida af saken, tillika med många andra argumenter, som tala för religionsfriheten. Jag har bemödat mig om att endast öfvertyga; jag har ej velat öfvertala någon. Jag har uppriktigt och af hjertats grund vändt mig till er redlighet, ert förnuft och ert samvete. Jag har endast haft för afsigt att bidraga till att sätta en hvar i stånd att sjelf bedöma frågans ställning. Jag kan likväl ej sluta utan att lägga några ord på edra hjertan, — Ja, jag ber er ätt följa mig inför de domstolar, hvilka dömt intoleransens offer; i de fängelser, der flera af dem lemnat-en del af sin helsa och sitt lif; jag ber er följa mig: i dessa armodets boningar, hvarest ortens polismyndigheter boemäöktigade sig de usla lusgeråd, hvari fattigdomen beredde sin torftiga föda; jag ber er att i edra hjertan väga deras lidanden, de sorger och de strider, som den religiösa förföljelsen hopade öfver dem; den känsla med hvilken de SEI ONE AE UN OEM ANAR Aa : RR lets medelpunkt, väl icke geometriskt taladt,. men i afseende på historiska, strategiska och 2 a PR LE AG a DUE BARA YGL NA