Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 2

stält sig under några illfundiga ståndsbröders bangr, hvilka slugt sammanspinnande sina, r med. bofvets förtrogne, med junkrar prelater, redan från riksdagens början betat på att uppl och -tillintetgöra ;det mla frisinnade motst tiet is f underligen väl. Äfven i detta bänende har jernvägsfrågan spelat en vigtig rol och gifvit vederbörande ypperligt tillfälle att få tillämpa den gamla, från maktens sida i alla tider godkända regeln: divide et impera! Vi ha icke sett något enda motiveradt inas mot den skildring vi förut lemnat spel, som under denna riksdag beinom bondeståndet. Vi ha endast förnmit ett och annat hätskt utrop, grunande sig på en förvrängning af vårt yttrande om det sorgligt betecknande deri, att sedan bondeståndet gillat och antagit det nu till grundlaglig kraft upphöjda förslaget om orgarståndets förstärkning genom ett betydligt antal hittills örepresenterade, bondeståndet vid innevarande riksdag tillbakavisat ett ft de tre öfriga stånden gilladt förslag att borttaga några orimliga inskränkningar, som indra ett större antal fastighetsegare på landet, som icke tillhöra annat riksstånd eller iro embetsmän, att kunna välja och väljas till riksdagsmän inom bondeståndet. Vi ha aldrig, såsom dessa förvrängare behagat påstå, yttrat, att okunnighet och råhet ore herrskande egenskaper inom bondeståndet. Vi ha ehdast förklarat oss ej kunna beoripa, hvarföre en person, som egde tillräckgt förtroende för att kunna bli vald och a villkor för att vara en sjelfständig repreptant för svenska landtmän, skulle anses olämplig att taga plats i bondeståndet endast derföre att han möjligen hade ett något större förråd af insigter och talade med mindre dialektbrytning än flertalet af ståndets öfriga ledamöter. Det är för oss alldeles ofattligt, huru man af en dylik, i alla hänseenden nyttig förstärkning kan frukta någonting för bondeståndets rsjelfständighet,, på samma gång man finner sig uti att låta sig helt osjelfständigt släpas, enligt den från hofvet ntstakade kursen, uti adelns och prelaternas kölvatten, och icke anser ståndets frihet, värdighet och sjelfbestämmelse förnärmade deraf, att dess majoritet låter leda sig af några från slottsAyglarne ständigt instruerade och vid deras förtroliga tafflar alltid välkomnade ståndsbröder, endast de bära en allenasaliggörande allmogesnitt på sina rockar och understundom veta att vid passande tillfälle med veritabel skånsk eller småländsk brytning utkasta en eller annan tom fras om den gamla odalmanna-sjelfständigheten, om hvars grundliga förfall just dylika ståndsledamöter i sina handlingar och hela sin taktik bära det klaraste vittnesbörd. Vi föreställa oss, att flertalet af komitenterna inom bondeståndet redan med förvåning frågat sig och skola fråga de hemvändande riksdagsmännen huru det varit möjligt att majoriteten inom ståndet snart sagdt handlöst kunnat lemna sakernas hufvudsakliga ledning åt en ståndsledamot, som redan vid förra riksdagen gjorde sig känd för illfundigt och dubbelt spel och om hvars ställning till de makthafvande något tvifvel på senare tiden icke mer kunnat qvarstå, och huru man utan att komma till besinning sett den koalition uppstå, som denne bondeståndets förslagne och välinstruerade hofjunkare ingått! med den gamle stockkonservative Träsländamannen, bakom hvilkens komiska och osammanhängande. utgjutelser döljer sig så mycken finurlighet. Vi måste antaga, att detta sakernas skick skall leda till ett allvarsamt begrundande af bondeståndets och hela vår nuvarande reprentations väsende. Vi tro, att man öfverallt i landsbygden skall börja närmare tänka efter. hvilka garantier man eger i och genom bonde åndet, hvilket vid högtidliga tulfällen framhåls såsom det, hvarigenom vår representation s för så utmärkt demokratisk. Man ga sig: hvad har bondeståndet hittills förmått uträtta på riksdagarne, och hvad kar nefter komma att uträtta? Och man Ha denna fråga i samband med från andan och riktningen bos hela vår tation; sådan den under tidernas lopt at sig, samt med utsigterna till och behofvet af en snar och genomgripande representationsförändring. Vi skola till hvad. vi förut yttrat i detta ämne foga ännu några historiska belysninga och från dagens politiska lif hemtade betraktelser, som möjligen kunna tjena såsom bi g till ett besvarande af de nyssnämda fråarna och äfven kasta något ljus öfver den ak, som nu åter har oafvisliga kraf att komma främst på dagordningen, nemligen representationsreformen. Bondeståndets historia är, allt sedan det aristokratiska elementet började få öfvervigten i vårt land, en förtryckets historia. Det andliga och adliga frälset gåfvo strax vid sin uppkomst en knäck åt den gamla odalmannafriheten. Den personliga lifegenskapen under dess olika namn och former, fick väl icke insteg i vårt land; men den svenske bonden. mannen för sig, fick snart lära känna slafveriet under en af dess mest tryckando gestalter: beskattningens. Jordens egare var väl fri, men jorden sjelf hade blifvit träl — och sålunda kunde det icke dröja länge innan äfven egaren deraf hemföll åt ett slafveri, hvarur det blef så mycket svårare för honom att upprätta sig, som de ständigt växande bördorna och utpressningarne betogo honom; i sjelfva verket allt mera förmågan och lusten dertill. Det är en af förtryckets mest sorgliga följder