Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 1

Marion. Gåtan är löst; han älskar — han äl. skar sin välgörares dotter. Nu kan jag väl förstå hans förtviflan, hans ömtålighet i fråga om fattigdom. Det är tungt vid hans ålder att älska utan hopp. Då hon närmade sig de dansande för att observera dem på närmare håll, stötte hon oförmodadt på sir Mark Raymond och Roderick Hastings. Den senare frågade sin följeslagare hviskande hvem hon var. Bah I svarade baroneten, det är bara miss Atkins. Och hvem är denna miss Atkins? Åh, det är en person, som blandar sig i andras aftärer hon har mera qvickhet än förmögenhet, mera uppriktighet än lefnadsvett. Hon har ett högst obehagligt sätt att kalla saker vid deras rätta namn. Då hon känt mig från barndomen, tycker hon sig hafva rättighet att säga mig hvad hon tänker. Det är hon som uppfostrat Marion. Du har en fiende i henne, anmärkte rouen. Åtminstone icke en vän.v Presentera mig. Mark höjde på axlarne och undrade hvad hans gode vän möjligen kunde se hos den föråldrade, ehuru fordom vackra guvernanten, som förtjenade någon uppmärksamhet. Hade han studerat Rodericks karakter så uppmärksamt som denne studerat hans, skulle han varit öfvertygad, att denna önskan ej var afsigtslös; ty äfven i hvad som rörde Rodericks herrskande och våldsamma passioner, var han beräknande. Det var hans lifsprincip — möjligheten till framgång — hjerta och hufvud voro lika styrda af noggranna beräkningar. Den kalle verldsmannen betraktade damen forskande, då hans följeslagare sade hans namn. Icke en blick, en ofrivillig rörelse eller den minsta ryckning i hennes ansigte vittnade om att hon hört det förut eller sett honom förr;