Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 1

kan till sonen af en mäkta rik direktör i ostindiska kompaniet, och stod nu i ett aflägset hörn af rummet och berusade sig med åsynen af den ljufva gestalten, som sväfvade fram i dansen. Guld! sade han sakta för sig sjelf; det är lifvets slagg — den gyllene afguden, som i den sanna gudens ställe blifvit upprest på kärlekens och naturens altare. Det är den trollmakt, som håller förnuftet fånget. Besynnerligt! tillade han, menniskorna förkasta verkligheten för skenet, sanningen för lögnen! Den fattige kan i rikaste mått ega himmelens gåfvor i snille och själsbildning — och dock föraktas han; hans heder och tro kan vara utan skugga, hans redlighet utan fläck — hans själ dygdens skönaste spegel — och han undvikes dock som pesten. Hvarföre? Ty verlden, den sjelfviska orättvisa verlden: tillber den falska afguden i stället för den sköna sanningen. Huru! Ni filosoferar i en sådan stund! hviskade en röst bredvid honom. Dick spratt upp ur sina drömmar och såg miss Atkins stå framför sig; från första stunden hade han känt sig dragen till henne af en viss likstämmighet; hon hade alltid visat honom, ej endast vänlighet, utan äfven verklig tillgifvenhet. N Jag fruktar att jag är en dålig filosof, sade han, då jag sörjer. öfver brist på förmögenhet. 4 Ej för er egen skull, anmärkte hon med tonvigt; dertill är ni alltför oegennyttig. Ynglingen -rodnade djupt. Ni tänkte på någon annan, tillade hon. En lös gissning endast, svarade Dick. Ej så mycket som ni tror, invände hon; jag har ej varit uppmärksam på er alltifrån barndomen, utan att hafva vunnit ett temligen klart begrepp om er karakter. Hade er ön