Aftonbladet – 3 mars 1858, sida 3

hälla den gamia och Katolska enheten, som man onm kade kunna åläggz den svenska kyrkan -och som vörjar att öfverallt falla till stoft, måste man tvärtm erkänna religionsfriheten just på det att en sålan skenbar enbet må kunna förvandlas till en lefvande enhet, Jag säger en sådan skenbar enhet, ty ien dogmatiska enheten eger icke mera bestånd, cke en gång på djupet af medlemmarnes utaf det svenska presterskapet hjertau; så mycket mindre kan man påstå att den ännu fortlefyer inom statskyrkan. Hvad enheten emellan stat och kyrka beträffar, er jag mig tvungen att draga en dylik slutsats. tvad är det i sanning för en enhet, hvilken ej kar bestå tillika med religionsfriheten, som är vilkoret ör kyrkans sanna enhet och för det kristliga lifvets itveckling? Hvad skulle det vara för ett samhälle, om ej skulle kunnä bära sanningen, som ej kunde hvila på andra grundvalar än den individuella öfvertygelsens tystnad, denna öfvertygelse, hvilken är en trömfåra för all sanning? Skulle ett sådant samhälle ega rätt att bestå inför sanningen, inför sanvingens Gud? Hvad är det dä, som man fordrar ander namn af enhet emellan stat och kyrka, om .cke den andliga döden, hvilket är det rätta namnet på en enhet utan frihet. Enligt lagarne för vår navar, är den verkliga, den lefvande enheten följden af all diskussion som medgifver tankens fria utveckling ch ådagaläggande, d. v. s. följden af friheten. — Den lefvande enheten är en fred, sluten på slagfälet, der. den ödfvervunne blir segrarens bundsförrandt, tror sig segra och segrar verkligen med honom. Huru kunnen I fordra seger utan strid? — in sådan fred vore en seger utan ära, utan verkligvet, utan lif. Beröfva samhället friheten, och det lir blott en ömsesidig försäkringsanstalt, ett samhälle af intelligenta djur, en myrstack. ett folk af väfrar och icke af menniskor. Kallen I detta enhet, och vore en sådan enhet värdig menskliga varelser? Sådan är likväl den enhet, till hvilken frånsaron af religiös frihet, logiskt betraktadt måste Jöra. Nej, den ganna, sociala och politiska enheten, iksom den sanna religiösa enheten, består i själarnes enstämmighet, i hjertats enighet, i en frivillig, ifverlagd och otvungen enhet; och denna enighet och len enhet den alstrar, är endast möjlig genom relisionsfriheten. Detta är så fullkomligt sant, att onx man vill söka de faktiska bevisen, behöfver man blott, med afseende på materiel välmåga och framsteg i civilisation, jemföra de protestantiskanationer, der religionsfriheten sedan längre tider är hemmastadd, såsom England, det protestantiska Schweiz, det protestantiska Fyskland och detta Amerika, som gör så stora ting med afskrapet af andra länders mvånare, med de katolska stater som sakna religionsfrihet. såsom Rom, Neapel, Spanien och, Ryssland. Jag skulle anse mig visa en missaktning om jag ansåge det behöfligt att vidare utveckla denna sanning inför er. 6. Låtom oss öfvergå till det sjette inkastet. Man har sagt att skriften fordrar af den kristne undergifvenhet för bestående lagar, att erkännandet af resigionsfriheten vore att kullkasta dess lagar och vore således en vanvördnad emot lagen. Man har till och med vågat tillägga för att rättfärdiga denna synpunkt, att det finnes ett samhällets samvete, ett statens samvete, under hvilket det individuella samvetet måste böja sig. Detta inkast visar att religionsfrihetens motståndare måste vara i en verklig hungersöd på argumenter för att behöfva taga sin tillflykt 1 ett så barnsliga motskäl. Jag vill dock, af akting för dem som framstält dem, likväl taga detta sta inkast för allvar. Jag måste i främsta rummet anmärka, att om det egde minsta vårde, skulle det i främsta rummet gälla sjelfva den konung, som för religionsfriheten gjort ansträngningar, som Europa redan erkänt, och för hvilka hans folk, jag är derom öfvertygad, en dag skola tacka honom. Det skall utan tvifvel blifva hans ädlaste rättighet till efterverldens erkänsla, — Nå väl, låtom oss anmärka, att man erkänner, att nu vestående lagar angående religiösa förbrytelser icke nera kunna tillämpas i anseende till det stora antaet af dissenters. Man erkänner tillika, att bibehålndet af lagar, hvilka man inser vara omöjliga att lämpa, lagar hvilka dagligen ostraffadt öfverträdas, ir att lära folket förakt för lagens helgd. När man au, under sådana förhållanden, arbetar på att få reigionsfriheten genom lagarne erkänd, huru kan det å påstås, att man vill angripa den vördnad man är kyldig lagen, och att man ställer sig i strid emot :vangelium? Man skulle i sanning ej kunna sätta tro ill att sådana skäl verkligen blifvit anförda, om ej len offentliga pressen bure vittnesbörd derom. Och detta är icke allt. Man har sagt attevangeium befaller, att man skall vara den bestående ordingen underdånig? Ja visst, men endast sedan man främsta rummet varit Gudi underdånig; sedan man fvit Gudi hvad Gudi tillhörer; nemligen sedan man arit trogen sitt samvete och sin öfvertygelse. För stt en kristen skall i sådana frågor underkasta sig gen, måste denna lag, enligt evangelii egna ord, rst lyda Guds lag, eller, med andra ord, till fullo :rkänna den religiösa friheten. I annat fall måste len kristne, när omständigheterna det påkalla, hellre sda Gud än menniskor, enligt apostlarnes och refornatörernas föredöme; och; långt ifrån att det kan ara honom tillåtet att böja sin öfvertygelse under igen, bevisar han, i detta fall, sin lydnad för Gud nst genom sin olydnad för lagen. Om man ginge Ad på att afsvärja-sin öfvertygelse, böja sitt samvete inder oket af en lag, som helgar orättvisan, som reelmässigt ordnar godtycket och förstör folkets moiska känsla, hvilken aktning skulle man förtjena er ett sådant brott? Med hvad rätt skulle mån refter tala om moral, om pligt? Att lyda blindt som djuret, utan att göra de uppoffringar, som omtändigheterna fordra, utan att bestrida sådana lagars ättmätighet, det är på sätt och vis att till en viss srad göra sig medbrottslig i lagens orättvisa. Att yda är i dessa förhållanden att icke lyda. Jag uppepar det, ty jag önskar att man måtte väl förstå nig; jag menar här endast ett moraliskt motstånd; ch ett sådant motstånd är verkligen nödvändigt, såida man ännu vill tala om lydnad för Guds lag. a, man kan i många fall besluta sig att försaka lt, utom en enda sak, nemligen sitt eget samvete. a det finnes ett fält der eftergifvenheten är detsamna som att samtycka till att vara ingenting, är att fsäga sig allt menskligt värde inför Gud och meniskor. Det gifs ett fält, der eftergifvenheten är detamma som att afstå från att vara en ansvarig vaelse och göra hvarje andligt lif omöjligt för sig sjelf. Jet gifs ett fält, der eftergifvenheten är detsamma om att bära händer på Guds eget beläte inom meniskan, och att afkläda sig hvarje verklig moralitet. tt sådan slafviskhet, ett sådant andligt sjelfmord är ke, kan icke vara tillåtet för någon menniska. Må ålen återtändas, må förföljelsen utbryta med föryad häftighet, och öfvertygelsen skall segra, såsom en så många gånger segrat. Men att tillintetgöra g sjelf, sälja sitt samvete åt orättvisan, och sin tro, n Gud åt lagen, är icke tillåtet för någon moralisk wrelse. — Och ändå talar man för oss om ett stans samvete, under hvilket individens måste böja sig! etta är, rent ut sagdt, icke kristendom, det är hedenom. Jag slutar häraf att motståndet emot förföljelselairne, eller troheten emot sitt eget samvete, är det ida sättet att uppfylla sin pligt emot Gud och menskor, emot staten och kyrkan; och att hvar och en, m i ett sådant fall gifver vika, förtjenar att anagas för att gifva ett efterdöme af lydnad. (Slutet följer.) (Insändt.) Till redaktionen af Aftonbladet. Gaslysningsaktiebolagets i Stockholm direktion anller att redaktionen behagade i sin tidning intaga danstående uppsats. Stockholm den 22 Februari