Aftonbladet – 3 mars 1858, sida 3

dess frihet? Gör icke ofta blotta Åsyndå af regerin gens makt ett. oroande intryck på sinnena och e fri forskning efter sanningen nästan omöjlig? Sta tens uppträdande på detta gebit medför vanligtyi oreda; hberöfvar anden det oberoende, som är nöd vändigt. för att. djäpt fatta sanningen, och bidrage till att böja den; icke änder trons välde, men under vanans, menniskofruktans, forimalismens och indiffe rentismens ok, -eller ock att bibehålla den uti ett till stånd af en slags andlig död. Om. regeringen vill på ett fruktbärande sätt, understödja den kristns sanningen, kan den ej bättre tjena denna sanning än då den upphör att beskydda den; ej bättre visa den sin aktning ån genöm att draga sig tillbaka, och lemna alla yttre fördelat lika emellan sanningen och villfarelsen. O! huru stark åf ej sanningen, när den känner sig fri från dessa hinder! Må det vara mig tillåtet att här anföra några sidor af en af protestantismens utmärktaste skriftställare. aDen diskussion, hvilken tinder sådana förhållanden öppnas emellan åbdhängarne af tvenne olika åsig ter, är en djup och grundlig diskössion, der ingen fråga är förbjuden; den är förtröendefäll å ömse sidor, derföre att intetdera partiet behöfver frukta att regeringen. skall komma och med våld afgöra hvilketdera söm har rätt eller orätt. Ingen öfvertygelse kan sakna hvarken försvarare eller motståndare; hvat oth en strider utan fruktan, ledd af sin sfvertygelse, eller ifvad af hoppet om en ädel seser. Ingen skonsamhet alstfad af fruktan, intet afsigtligt förbigående af frågorna, hos det ena partiet; ngen beqväm tillflyktsort för det andra bakom en sddande anktoritets mantel. För att segra nåste man hafva, rätt, för att besegras måste man hafva orätt; här fiöres ingen beskyddad villfarelse. Sanningen, som man kittills kanske emottagit vå befallning eller på god tro, erhåller bå detta sätt indersökningens insegel, och fördomen förånårar sig till öfvertygelse, vidskepelsen till religion. Den sanning, son utgjorde nationens odelade tillhörighet, vlir hvar och ens enskilta egendom; man tror ej nera derföre att män är född under en viss latitud; nan tror derföre att man har öfvertönkt, begrunlat, sett. — -Den ande, som har gått framåt på len fria forskningens väg, drager sig icke mera tillvaka: den kan icke återbörja eller afbryta sin bana; och sedan den genombrutit det tviftets trånga pass, om hvarje fri intelligens måste genomtränga, beinner den sig med hänryckning på denna trons jemna, fruktbärande och vidsträckta slätt, dit hans mod har fört honom Låtom oss änmöärka, tillägger den författare ag anför, att en natiohs allvar och pålitligbet står alltid i förhållande till de grad af amvetsfrihet och af tankefrihet, somden åtnjuter. Btt folk, som afsagt sig sina ädlaste förmögenheter, sitt samvete, som i statens händer nedlagt den individuella rättigheten att hafva en opinion, måste bliffa ett lättsinnigt folk... Då alla de ädlaste och allvarligaste frågor, som kunna sysselsätta menniskosjälen, ej mera liggå tnder dess domvärjo, har det ju endast att sysselsätta sig med lifvets förgängliga intressen eller med passionernas dyrkan. Detta :olk kan uppnå-en beundransvärd höjd inågra sköna konster, utveckla flera behagliga egenskaper, lysa genom en sedernas yttre förfining; men det är omöjligt att dess själ eger något djup; ty det lefver främmande för de ider, som göra lifvet till en allvarlig och vigtig handling. Det kan väl hafva en hedrad statskyrkä, präktiga tempel, vördnadsbjudande religionsbruk; men ingön feligionslära utöfvar sin fulla kraft öfver hjertat och samvetöt förrän den har blifvit vår egendom genom öfvertygelsen öck begrundandet; allt detta tillämpas på detta folks själ, men införlifvar sig icke dermed; det känner ej trons hemlighet och eger ej dess anda; det emottager deraf endast flyktiga och ytliga intryck, icke en beständig och varaktig riktning. När det i intet fall vågar att fråga hvarföre, känner det icke rätt vigten af någonting. Åuktoriteterna hafva åtagit sig dess tro, det skulle gerna ålägga dem bördan af dess patriotism och dess allmänna anda; det kan ej ega dessa egenskaper; dessa samhällsmenniskans ädlaste känslor förutsätta en ande, som tänkt öfver sin ställning och de skyldigheter den ålägger, men den, som ej kan fritt tänka och tala öfver sitt himmelska fädernesland, kan ej heller med verkligt allvar bedöma sitt jordiska fäderneslands förhållandet. Ett folk af barn, som leker med några ord, ett folk, som ser verlden i dess egna leksaker, ett folk, som ej kan vara ett verkligt folk, emedan det aldrig varit detsamma tillåtet att tänka och känna med kraft. Lycklig den nation, som förblifvit herrskare öfver sin egen tanke. Den känner sin värdighet, och den är för stolt deröfver att blifva en fåfäng nation. Egande rätt att begrunda alla de omätliga utsigter, som öppna sig för menskligheten; att undersöka allt, som kan röra den menskliga intelligensen, måste denna nation naturligtvis blifva allvarlig, förbehållsam och djup. Medvetandet om tankeoch samvetsfriheten hedrar den i dess egna ögon; den-känner ynglingens ädla tillfredsställelse då han uppnått mannaåldrens mognad. Man fordrar ej mycket af barnet, men detta folk känner den ansvarighet; som friheten ålägger. Lifvets alla förhållandan synas för detsamma i en ullvarlig dager. Sök på andra håll, om ni vill ärans ysande bragder, men sök endast här den sanna pariotismen och den allmänna andan., Jag drager den slutsatsen häraf att ett land, der nan i religiösa frågor ej lägger sanningens seger på rjertat, visar icke nog vördnad för denna sanning, ;ch arbetar icke som sig borde på nationalkarakteens utbildning. Vill ni ytterligare öfvertyga er härmm, så betrakta blott religionskrigen, hvilka alla häreda sig ifrån detta maktens bedröfliga försök att skydda sanningen. Emellan hvilka partier hafva dessa rig egt rum? Emellan en majoritet, som skyddades f den poiitiska makten, och en minoritet, som uppeste sig emot detta tyranni. Om denna majoritet kred till vapnen, hvem hade satt dem i dess händer, m ej regeringen? Om denna minoritet tog till våldsnedel, var den ej tvungen dertill genom förtrycket? )m således i alla tider de myndigheter, hvilka inneafva den materiella makten inom samhället, helt nkelt förblifva neutrala, om de icke låna sitt stöd ill någotdera af partierna, huru skulle man då afva anledning förmoda att krig skulle uppstå ur iskussionerna? Aldrig har en religiös opinion, fver hvilken myndigheterna lemnat fri talan tt väga för och emot, förorsakat oroligheter, ch icke skall den heller förorsaka sådana: Deremot nnes det väl icke någon religiös eller filosofisk opiion, som icke kan blifva ett rikt utsäde till tverägt, om staten förklarar sig för dess beskyddare; idan är sjelfva menniskoandens karakter. Otålig fver argumenter, som äro svåra att vederlägga, ler som beständigt uppstå på nytt, kan man finna et beqvämare att ålägga en besvärlig motståndare stnad, och att kalla denna godtyckliga handling i politisk nödvändighet; man skall åberopa ordninens och lugnets intressen, öch i fridens namn skall an lägga grunden till ständigt återkommande strigheter. 3 Låtom oss öfvergå till en femte anmärkning: fan säger att religionsfriheten skulle för alltid ränga statens och kyrkans enhet, och att man före ej bör antaga dem. — När det är bevisadt t religionsfriheten är en nödvändighet, en skyldigtt, följden af evangelii läror, hvilka frigöra själen ån hvarje annat beroende än beroendet af Jesus ristus; när, säger jag, detta är bevisadt, borde väl giken fordra att man utginge från denna punkt, hatt man droge den slutsatsen: att om religionsleten vore verkligen oförenlig: med kyrkans och atens i Sverge närvarande enhet, så är det derföre t denna enhet icke är någon verklig enhet; icke n kristna enheten; icke samvetenas enhet eller sjäes gemenskap. Man måste således cj förkasta