Aftonbladet – 27 februari 1858, sida 3

mannapersonal, bifölls med den enda förändring, att, på yrkande af h. ex. grefve Sparre, hrr D. G. Bildt Printzenskjöld och Åkerman, den för år 1857 åt dem bestämda löneförbättring måtte tillerkännas dem oafkortadt och utan det af utskottet föreslagna afdrag. Sammansatta statsoch ekonomiutskottets betänkande n:r 53, afstyrkande väckta förslag om förändrad organisering af Sverges landtoch sjöförsvar, föranledde hr Stjernsvärd att begära uppläsning af den af honom väckta motion, hvarefter han i ett längre föredrag sökte gendrifva utskottets motivering af dess afslag, och förebrådde det att det uttänjt inlemnandet af detta betänkande, tilldess man börjat klargöra afblåsningsinstrumenterna. Tal. slutade med att uppläsa åtskilliga blad ur landshöfdingen Georg von Rosens skrift uti ämnet och slutade med-att yrka bifall till sin motion. Grefve Löwenhjelm ansåg sig icke böra ingå i någon vederläggning af den förre talarens skäl och icke heller försvara utskottet mot hans hårda yttramden, men trodde sig dock kunna yrka bifall till betänkandet, emedan man eljest skulle begära en ombildning af grunderna för vår här, som dock är det bästa vi ega framför andra makter; väl kunna många och stora förändringar vara nödvändiga, men icke på de grunder, som i motionerna äro uppstälda. Sedan äfven hr R. Montgommerie-Cederhjelm försvarat utskottets betänkande, blef detta bifallet. Bankoutskottets utlåtanden n:r 82, med hemställan om vissa tillägg till reglementsföreskrifterna om bankens metalliska kassa, — n:r 83, angående kungörande af åtskilliga föreskrifter i bankreglementet, och n:r S4,-om instruktion för rikets ständers bankoutskott vid nästa riksdag, biföllos utan diskussion. Sammansatta lagoch ekonomiutkottets utlåtande n:r 52, med förslag till ändringar i legostadgan, om husagans afskaffande, föranledde någön diskussion, hvarvid frih. RB. Cederström och grefve C. G. Löwenhjelm påyrkade afslag på grund af de af hr von Francken i hans reservation anförda skäl. Hr Printzenskjöld hade ingenting emot husaganå afskaffande, men måste dock yrka afslag å lagutskottets förslag, emedan det gifver tjenaren allt för stora rättigheter emot husbonden, som icke skulle ega-rätt att inom någon bestämd tid skilja sig från en försumlig tjenare. Hrr G. Cederschiöld, L. Hjerta, grefve C. H. Anckarsvärd, frih. S. Creutz, frih. C.J. O. Alströmer och hr Prytz talade för bifall, hufvudsakligen på samma skäl som anfördes då dennå :fråga förra gången förehades. Betänkandet afslogs med 32 röster emot 13. Hr G. Cederschiöld reserverade sig häremot; han befarade att adeln skulle sjelf undergräfva sitt bestånd, om den fattade ytterligare några beslut i samma syftning som åtskilliga af de på senare tiden fattade. Ståndet åtskildes kl. !7, till 11 e. m. Presteständet. Efter protokollsjusteringen framställde prosten Landgren i en reservation åtskilliga skarpa anmärkningar emot de skäl, som lagutskottet uti sitt betänkande n:o 74 anfört för afslag på hans motion om utöfningen af en ordentlig och reglerad kyrkotukt, hvarigenom kyrkan skulle ega-att ifrån sig skilja lastbara och ovärdiga medlemmar. Ständernas skrifvelse med 9:de hufvudtiteln justerades. Sedermera föredrogs statsutskottets utlåtande n:r 270 angående förbättring af lönevilkoren för riksgäldskontorets tjenstemannapersonal och vaktbetjening, hvarvid komminister Beckman hade åtskilligt att anmärka, och särskilt att registratorn och arkivarien för 1857 fått löneförhöjning, men icke för 1858 och 1859; hvilket prosten Holmberg sålunda förklarade, att, enligt ständernas beslut denna tjenst blifvit flyttad från 2:dra till 3:dje lönegraden. Äfvenledes erinrade komminister Beckman vid förslaget, att alla arfvoden för särskilta bestyr skulle upphöra och ombesörjas af vederbörande tjenstemän efter erhållen löneförhöjning, att vissa uppdrag nödvändigt fordrade särskilta arfvoden, såsom t. ex. vården omr och utlemnandet af riksdagshandlingarne, att bokslutskamreraren borde få behålla sitt arfvode för hufvudbokens afslutande m. m.: Prosten Holmberg förklarade, att hvad betänkandet innehöll var föranledt af ständernas egna beslut; hvadan det ock i alla sina punkter blef bifallet, dock med den förändring, som yrkades af prosten Holmberg och komminister Beckman, att de för ökade göromål åt tjenstemännen förut beviljade arfvoden icke skulle afdragas från deras nu erhållna löneförhöjningar. Statsutskottets memorial n:r 278, tillstyrkande att riksgäldskontoret skall utlåna öfverskottsmedel under den tid de icke behöfva användas emot en ränta, som fullmäktige bestämma efter sig företeende omständigheter och den vanliga penningeräntans belopp, bifölls utan diskussion. Derefter föredrogs lagoch ekonomiutskottets utlåtande n:r 52, tillstyrkande, det husbondes rättighet att tilldela sitt tjenstehjon husaga i allmänhet skulle upphäfvas, men dock få undantagsvis användas emot vanartigt tjenstehjon af mankön under 18 år och af qvinkön under 16 år, förr än husbonde gjorde anmälan om ett sådant tjenstehjons skiljande från tjensten. Ämnet föranledde en liflig diskussion. Prosten Håhl framstälde den ordning, som af ålder varit gällande, såsom mest gagnelig för tjenaren, då han betraktades såsom en medlem af familjen, och trodde det skulle blifva långt sämre, om lagen alltid skulle offentligen straffa tjenaren för hans öfverträdelser, än om det skedde på ett lämpligt och förnuftigt sätt af husbonde, hvarigenom tjenarens förbättring snarare kunde åstadkommas, hvarföre talaren afstyrkte all förändring uti detta afseende. Kyrkoherden Ötterström ville icke af klemighet och falsk filantropi, utan af sin öfvertygelse om rättvisa, rösta för husagans upphörande; man hade sagt att den skulle. vara lämplig, men talaren fann den ieke tillhöra prestlämpor, hyadan han icke: heller såsom prest ville bibehålla densamma. Prosten Landgren fästade uppmärksamhet vid den orimlighet, att, då lagen skyddar verkliga brottslingar för all kroppslig misshandling, det likväl skulle vara en rättighet för enskilt husbonde att efter godtycke kroppsligen bestraffa en välfrejdad tjenare, hvilket icke kunde vara tillbörligt, hvadan denna rättighet borde afskaffas. Doktor Sandberg ansåg det visserligen högst önskvärdt att ett faderligt förhållande kunde ega rum emellan husbonden och dess tjenare, men det har icke kunnat bibehållas genom den hittills egda rättigheten att tilldela husaga, utan detta lyckliga förhållande har tyvärr allt mer och mer aftagit. Den utöfvas vanligen af husbonde uti uppretad sinnesstämning, verkar ingen förbättring hos den fullvexte tjenaren, utan vanligen förbittring och föresats att hämnas på husbonden när det strafflöst kan ske; yrkade denna med skäl mycket klandrade rättighetens upphörande. Häruti instämde prostarne Emanuelsson och Sonden, kyrkoherden Schönbeck och doktor Björkman. Prosten Lagergren fann åtminstone sammanhang i den nuvarande lagen, men att deremot den föreslagna förändringen skall leda till upphäfvande af nu gällande städseltid på helt år eller i Stockholm på halfår, och att tjenstehjon icke skulle qvarstanna längre än på månad eller vecka m. m., såsom i utlandet, der väl husaga icke finnes, men den tjenande klassens ställning ingalunda är bättre än hos oss; hvadan han trodde att en sammanhängande och ingalunda 8 så partiel förändring som den nu föreslagna bör ske. Riksarkivarien Nordström utvecklade huru husagan hade sin upprinnelse i de adliga privilegierna, som innehöllo en sådan rättighet, visade att dess bibehållande ingalunda vore tidsenligt, och att medvetandet af denna rättighet just hindrar en hetlefrad husbonde att, såsom tillbörligt vore, lägga band på sitt häftiga sinnelag, hvadan hän låter det utbryta emot sina tjenare af den ringaste anledning. Deremot, om husbonden med lugn och sans allvarligen förehåller tjenaren dess begångna felsteg, skulle derisenom tjenarens förbättring snarare kunna åstadkommas. Talaren yrkade derföre med det största