Aftonbladet – 26 februari 1858, sida 2

om a sr at. bundet hädanefter lemna en svagare granne i fred för sina hotelser, och må det isynnerhet upphöra med sin inblandning i de rent lanska angelägenheter, med hvilka det nylisen på ett så ovanligt och så oförståndigt sätt velat taga befattning. Man har nu på telegrafisk väg underrättelse, att lord Derby verkligen lyckats bilda en minister, och af den förteckning på less ledamöter, som i dagens telegram medlelas, synes att den till allrastörsta delen. om ej uteslutande, är sammansatt af renhåriga tories. De flesta af dess ledamöter äro gamla bekanta. Utom lord Derby sjelf, hvilken som förste lord af skattkammaren är det nya kabinettets chef, och Disraeli, dess skattkammarkansler och tillika ledare i underhuset, sitta der lord Ellenborough som president i indiska byrån, en plats, som under närvarande tidpunkt anses ha särdeles stor vigt och hvilken han med sin nära kännedom om de indiska förhållandena bör komma att väl fylla, samt sir Edward Lytton Bulwer, den bekante romanförfattaren, som kolonialminister. Den vigtigaste och mest betecknande af de nya ministerutnämningarne är dock lord Malmesburys till statssekreterare för utrikes ärendena, då han är känd som en varm anhängare af förbundet med Frankrike och anses vara Louis Napoleon synnerligt benägen. För oss och de skandinaviska staterna är hans utnämning särskilt ett godt omen, emedan han visat sig hålla ett vaksamt öga på Ryssland och dess utvidgningsplaner. Krigsministern, general Peel, och förste amiralitetslorden, sir John Pakington, äro kända som tillhörande partiets förnämsta talare i underhuset. Af de öfriga, statssekreteraren för det inre Walpole, presidenten i handelsbyrån Hanley samt den nye lordkansleren sir Fredrik Thesiger, är endast den sistnämnde en något mera framstående personlighet. En annan fråga åter är huru länge denna minister skall kunna hålla sig uppe. Skall: den tro sig om att möta det nuvarande under Palmerstons auspicier sammansatta: parlamentet, och om den, misströstande att der erhålla majoritet med den fruktansvärda opposition, som den der helt säkert skulle stöta på under Palmerston och Russell i förening, om den, med begagnande af kronans prerogativ, upplöser parlamentet, skola dess utsigter vid ett nytt val gestalta sig särdeles mycket bättre? Vi tvifla derpå, helst då landets opinion, som på senare tider aldrig varit ett torykabinett särdeles benägen, ser sig sviken i sin högljudda fordran på en parlamentsreform, som den förra ministeren lofvat att framlägga, men som från ett torykabinett naturligtvis ej är att begära. Å andra sidan har den nya ministeren visserligen i sin hand det inflytande regeringen alltid kan utöfva på valen, och hvarigenom den kan förstärka sitt parti i underhuset, och möjligen äfven erhålla majoritet. Denna torde dock i bästa fall alltid bli svag i jemförelse med den fruktansvärda opposition den har att möta, och under sådana förhållanden kan ministerens bestånd oj gerna bli långvarigt. Qui vivrå, verrå.