Aftonbladet – 26 februari 1858, sida 2

retorimen DOF KUNA Uttal Stora SVallStheter genomdrifvas öfver hela landet. Hvad är det Tyska förbundet? frågar Times i en artikel, som hos de tyska bladen väckt mycken förbittring. Kan någon annan än en diplomat ex professo tillfredsställande besvara denna fråga? Förbundet är ett mystiskt, halft fabelaktigt fenomen. Det liknar den siste uroxen i sin lithauiska skog — den sista mammoth, som plaskar omkring i sitt siberiska dybad. Det liknar detta oceanens vidunder — hälften fisk, hälften ödla — som sjökaptener bruka möta midt på hafvet, gåenden rakt mot vinden med en fart af 10 knop i timman och som intet fartyg någonsin kan hoppas att upphinna. Ja, det tyska förbundet liknar den stora sjöormen; när vi ej se det eller höra talas om det, veta vi na-J. turligtvis ingenting om det; vi glömma det och äro glada att glömma det; och när vi se det och höra talas om det, blir man vid åhörande af historien om dess kapriser och upptåg, om dess skapnad och utseende, om dess man och tänder, så perplex, att man önskar, det ingen sett det alls, om det ej är möjligt att komma i närmare beröring dermed. Nål väl, förbundet ämmar inlåta sig i närmare beröring med Danmark. Det ämnar börja krig mot Danmark. Sedan det uttömt alla diplomatiska noter och framstält sitt ultimatum, ämnar det besätta Holstein och Lauenburg: let ämnar, med andra ord, bita i sin egen stjert; ty något hvar vet, att Holstein och Lauenburg äro de sista lederna i förbundets kropp; och så ämnar det stora tyska vidundret, troget sin ormnatur, i sin förbittring hugga sig sjelft. Men hvad är det som retat let, hvad har kunnat förmå det att öfvergifva sin kloka tillbakadrägenhetspolitik, att återigen visa sig på ytan af politikens ocean och till och med i sin vrede vända sig mot ett af de statsskepp som plöja detta haf? Schleswig-Holstein — när vi uttala denna mystiskt ominösa sammansättning af namn, hafva vi sagt allt. Dessa två ord, sålunda sammanlänkade, äro politikens Schibboleth, Cabala, Abracadabra. Oraklerna i Delphi och få Delos, sphinxens mörka gåtor, Trophonii grotta och Samothraces mysterier innehöllo ingenting så fruktansvärdt för den gamla verlden som den fasa namnet Schleswig-Holstein väcker hos vår samtid. Om ni för fyra eller fem år sedan på S:t James Street mötte en vän, som mumlade Schleswig-Holstein, kom ni genast ihåg att ni hade satt ut ett möte med en person i banken. Om han då skref och-sade: Jag ämnar helsa på er och språka en stund om SchleswigHolsteinska frågan, så tog ni, om ni var klok, med ens ert parti och for ur staden, qvarlemnande dessa ord: Säg hr N. N.; om han helsar på, att jag inte kommer hem på några veckor Hvarthän ni än begaf er, jagades ni ständigt af samma fruktan, att någon skulle fråga er, hvad er mening var om Schleswig-Holsteinska frågan. Hvilken glädje derföre när diplomaterna anno 1852 förkunnade, att Schleswig-Holsteinska frågan var afgjord —, att det en gång för alla var slut med denna af de tyska professorerna uppfunna tråkiga historia —, att Slesvig hädanefter skulle förblifva Slesvig, och Holstein Holstein, men att Schleswig-Holstein hade upphört att finnas till! Om man någonsin sett glada ansigten på klubbarne, så var det i sanning då denna glada nyhet förkunnades. Men vi glömma bort tyska förbundet. Tyska förbundet hade en gång förälskat sig i Schleswig-Holstein,. Denna vördnadsvärda statskorporation sade till sig sjelf: Ett troget hjerta glömmer aldrig, och att en gång älska är att älska för evigt; och så återkommer förbundet år ifrån år, sedan Schleswig-Holstein länge varit dödt och-begrafvet, alltjemt i inbillningen till föremålet för sin ömhet, och vill icke låta öfvertyga sig att detta icke ännu skulle vara vid lif. För vår del skulle vi hjertligen önska, att det vore möjligt att Schleswig-Holstein vore vid lif — på ett vilkor, att nemligen denna stat, som vi supponera vara älskaren, en gång för alla blefve vigd vid förbundet, och att de sedan båda packade sig af till det inre af månen, för att aldrig mer komma igen. Men detta är aldeles omöjligt, alldenstund detta mystiska och olyckliga Schleswig-Holstein, med alla sina stora och glada förhoppningar, råkade att vid den nämda Erymanthiska jagten falla för Herkules-Palmerstons spjut; hvarefter Tyska förbundet gått i ett slags sorgerus, vridande händerna och väntande sitt Schleswig-Holstein meer-umschlungen, tills det slutligen blifvit litet half-kollrigt. Det har aldrig upphört att förebrå Danmark itt vara upphofvet till dess bedröfvelse; det har gjort sitt bästa att trakassera Danmark så ofta detta försökt vidtaga någon konstitutionel åtgärd; det har dikterat en omöjlig rörfattning för helstaten, under förhoppning itt kunna fördränka det danska elementet inom representationen genom en tysk majoritet; och sedermera, då det funnit att en sådan författning aldrig kunde sättas i verket. har det tvistat med Danmark derföre att denna stat icke velat förändra denna författning i tysk anda. Och nu, då det finner att danskarne icke vilja gifva vika, står det i begrepp att befalla Hannover att med en armå om 26,000 man taga Holstein och Lauenburg i besittning, såframt Danmark icke faller till föga. Med kärlekens till ordspråk blefna förslagenhet påstår det sitt enda syftemål vara att betrygga Holsteins och Lauenburgs rättig