Aftonbladet – 25 februari 1858, sida 3

att dömma 1 första och sista instansen, hvarföre dehemstälde, att ttväg till besvärs anförande måtte, i likhet med andra: ordningsmål, beredas--den missnöjde. Linköpings-höfdingen hr Pabnstjerna) anmärkte — sannolikt okunnig om polisens makt och godtycke — att intet ansvar funnes för en teaterföreståndares brott mot en censorsdom, men tyckte tillika (med fullt skäl) att ranskningstiden för en teaterpjes (de trettio ägarna) är alltför rundt tilltagen — hvaremot åter ht Bergenstråle i Jönköping klagade öfver landshöfdingeembetets brist på tid, enär ofta under en veckas förlopp kunna förekomma många och vidlyfti sa teaterstycken att -genomläsan. å Den litteräre landshöfdingen i Umeå Montgomery) tillstyrkte, att granskningsrätten måtte utsträckas till flere personer, så att konungens befallningshafvande och öfverståthållaren egde att i egenskap af biträden tillkalla närmast boende pastor och en litteratör, helst en medlem af svenska akademien, om en sådan finnes i närheten, eller någon annan tjenlig, kunnig och allmänt aktad person, att jemte sig censurera de: teaterstycken, som på ortens enskilta teatrar komma att uppföras,. Fyra censorer, nemligen ofvannämde hr Bergenstråle samt: landshöfdingarne i Nyköping, Karlstad -och Falun, hrr Frölich, Oldevig och ÄLorichs, dristade framkomma med en tvekan om censurens behöflighet, hemställande om icke, derest den skallega rum, densamma för hela riket kunde uppdragas endast åt cn dertill förordnad komitå, hvarvid hr Lorichs i sitt utlåtande framkom med det artiga förslaget att denna riksmyndighet borde, xefter verkstäld granskning, i Statstidningen eller Svensk Författningssamling , eller så ofta det funnes erforderligt, kungöra hvilka nya styckon finge på enskilta teatrar inom riket uppföraso — en åtgärd, som åtminstone! skulle ha det goda. med sig, att nämde officiella blad. eller samling bland teaterföreståndarne och författarne finge sig en eller annan prenumerant, på samma gång som vår nyfikna allmänhet på sina fem fingrar i förskott kände till hela rikets teaterrepertoir . ... . Hr: Frölich motiverade sin åsigt vidlyftigare och påpekade ett förhållande i afseende på alla dessa konstkritici, som gör hela tillställningen ännu mera förkastlig. Han ytträåde bland annat: Bedömandet huruvida ett teaterstycke bör anses lämpligt, nyttigt, anstötligt eller skadligt beror oftast uteslutande på den: personliga åsigten, hvaraf följer att omdömena härutinnan kunna blifva lika många som de personer, hvilka dem meddela; I frågan om teaterstycken, som gifvas utom: Stockholm, hvilkas censurerande blifvit. uppdraget åt konungens. befallningshafvande med rättighet för dem, att i städerna utom, landshöfdingeresidenset på eget ansvar öfverlåta granskningsrätten åt andra, kan således lätt inträffa, att hvad som förbjudes i en stad kan tillåtas i den närmast derintill belägna... På denna grund, och då verkligen flera sådana barocka. anomalier inträffat, tillrådde han — derest censur skulle ega rum — att enhet härutinnan måtte följas. Visserligen uttalade sig von Rosen, landshöfdingen i Kristianstad, icke emot censuren såsom sådan, men tillstyrkte, jemte rättigheten till besvär, att en granskningsnämd? måtte inrättas i hvarje stad, der teater finnes, och afgaf öm nuvarande censorsherrligheten följande :-begrundansvärda omdöme: Om det än kan antagas att konungens befallningshafvande äfven i dessa frågor med bästa vilja -kunna vara -oväldigg, erfordras likväl; för att bedöma huruvida ett teaterstycke bör få uppföras eller ej, ett eget slags bildning, en omdömesförmåga, som icke egentligen tarfvas, ej ens kan fordras af embetsmannen i och för hans a tjensteåligganden; helst en dylik censur teligen kan öfvergå till en litterär opinionssom ej utredes genom några egennyttiga sgrunder. Häraf följer att denna embetsmyndighet, åt hvilken en sådan pröfningsrätt är anförtrodd, lätteligen sättes i det förhållande, att den, ehuru med uppsåt att göra det rätta, kan begå. misstag och orätt bedömer grurden emellan det passande och assaude, hvilken gräns. synnerligast i skön konst och vitterbet icke är. så lätt att finna, om man ej dertill egnat sig, hvarföre ock denna myndighet kan — dels af öfverdrifven eller ock af en för liten grannlagenhet, .af lynne; lefnadsvanor, ensidiga åsigter eller af brist på egen författareförmåga och deraf bristande litterärt: omdöme — göra skefva och oriktiga slutsatser, genom hvilka såväl teaterstyckets författare och skådespelaren som den teaterbesökande publiken. kunna se sin rätt förnärmad. Emot detta högsinta resonnemang, hvilket är så mycket värdigare som det föres af en censurmaktens innehafvare i egen person, står såsom en skärande kontrast. det -nabobiska utlåtande, som afgafs af höfdingen i Karlskrona, f. d. chefen för lifbeväringsregementet, f.d. hofmarskalken hos Karl XIV Johan, friherren och riddaren hr Johan Otto Nauckhoff, i det han, för att göra en lång historia kort, förklarade sig helt enkelt i följande. kärn-ord, förtjenta att tryckas med fetstil: i PTill följe af Eders K. M:ts nådiga skrifwelse om censuren får jag i underdånighet luppgifva, att den åtgärd jag i förevarande JSråga anser tillfyllestgörande vore: att Eders K. Mits: befallningshafvande eller borgmästaren i de städer, som ej är (!) residens, efter sig företeende skäl och omständigheter må ega såväl att låta inställa annonseradt teaterstycke eller annat skådespel G), som ock afbryta pågående representation, öfver hvilken åtgärd besvär icke må an MÖörasn..ss. : Nog vore detta — det må du medge, Svante — det radikalaste medlet -att få bort len dumma-censuren. För ett så godt ändanål börde publiken; om den icke godvilligt . Mlägsnade sig från spektaklet, alltför väl unBör EN BRA HÖRT SU PE RAGE sog RT, Reg (hr